Björklund och Sabuni - sexundervisning?

Det svåraste av allt är att balansera sitt tyckande och väga sina ord så väl att det inte bidrar till fördomar, samtidigt som man hjälper dem man vill hjälpa. Sabuni och Björklund försöker idag, i DN, sig på den balansen. Jag känner mig tveksam till hur de lyckas. Hur skall vi idag prata om problem de här pekar på?

Det handar om det som vi idag kallarhederskultur. Skall tjejer och killar kunna hindras av sina föräldrar att delta i undervisning som sex- och samlevnad (kallade sexundervisning i rubriken - jisses vad är det?) och idrott, främst simundervisning, för att föräldrarna av kulturella eller religiösa skäl motsätter sig detta. Idag kan föräldrarna göra det med stöd av skollagen och detta vill Sabuni och Björklund ändra på.

Som lärare har jag givetvis satt mig in i problematiken i det vi kallar hederskulturer. Bara själva valet av begrepp får oss att tänka på folkgrupper och inte på individer. Som lärare är jag lyhörd för signaler från unga tjejer när de beklagar sig över att de inte har friheten att gå ut och umgås med vem de vill. Samtidigt står vi under föräldramöten och talar om hur föräldrar bör ha koll på sina ungdomar. Inte låta dem vara ute hela nätterna och ha koll på vilka de umgås med. Den svenska förälder som säger att deras dotter skall vara hemma på bestämda tider och som begränsar hennes umgänge, ger jag en klapp på axeln och säger bra, när det är "bus" gänget de håller henne borta från. Ja, borta från ciggarett- och öldebuten.

Jag säger inte att Sabuni och Björklund har fel. Barn skall ha rätt till sin skolundervisning. Föräldrar skall ha rätt att skydda sina barn. Men det är inte lätt. Framförallt inte när man kallar det ena hederskultur och det andra rejäla gränssättande föräldrar, som inte fallit in i rollen av curlingförälder.

Våld är alltid våld. Brottslighet är brottslighet. Att låsa in ett barn, att slå ett barn, att hota barn - får inte förekomma. Detta oavsett kulturell bakgrund. Själv har jag personligen sett fler "svenska" barn fara illa och jag har under kanske 15 års tid varit mentor i klasser med svenska II elever.

Tre flickor från dessa år framträder starkt. Flickor med glada leenden och starka personligheter.

Den första träffade jag när jag var ny ut som lärare. Hennes bakgrund var i det vi brukar kalla en hederskultur. Hon var oerhört verbal. När vi hade sex- och samlevnadsundervisning så försvarade hon sin egen kulturs syn på sexualdebuten. Det blev intressanta diskussioner. En dag ringde socialen till mig och undrade hur hon hade det hemma. De misstänkte missförhållande. Jag hade inget att säga till föräldrarnas nackdel. Kanske hade jag fel och misstron mot min egen bedömning gnagde. Undrar om det hade gjort det om föräldrarna varit svenska?

Den andra var en svensk flicka. Redan första gången vi pratade med varandra berättade hon att hon inte var som andra. Hon sökte ofta kontakt och när förtroendet byggts upp nog så berättade hon om sin situation. Jag tog henne till socialen direkt och hon återvände aldrig till sin pappa. Han hamnade i fängelse.

Den tredje var en sprudlande glad flicka, även hon från en hederskultur. Hon berättade om sina föräldrar som inte tillät henne att vara med pojkar. När de åkte tillbaka på semester till hennes hemland under hysch, hysch...så frågade en lärare eleven om hon skulle giftas bort. Senare visade det sig istället att familjen var i sitt hemland för att rädda en ung släktning från en "hederskultur" familj. De skulle adoptera flickan så att hon kunde komma bort från misshandeln och till Sverige.

Så nog bör vi kalla saker och ting för vad de är och inte skapa idéer om det som är annorlunda, dra förhastade slutsatser. Givetvis skall vi i skolans värld aldrig vara främmande för det som är så hemskt att det är ofattbart. Vi skall vara lyhörda och har tillräckligt stor fantasi att kunna föreställa oss det otroliga. Detta för att rädda barn, både inhemska och invandrade.

Att idrotten ofta undviks av flickor ser jag som ett problem inte bara i det vi kallar hederskulturer utan ett lika stort "svenskt" kulturellt problem. Många flickor känner en oerhörd press i båda kulturer att passa in i det kroppsliga ideal som finns. När man inte gör det skolkar man hellre från idrotten för att slippa visa sig i duschen, detsamma gäller ju givetvis även då för badhuset. Dagens unga är överhuvudtaget mer ängsliga över sina kroppars förändring i puberteten än vad tidigare generationer varit. Kanske behöver lokalerna anpassas och fler enskilda duschbås finnas.

Så visst skall föräldrar inte kunna hindra sina barn från att delta i den obligatoriska undervisningen, det är en självklarhet. Och när det gäller misstänkta missförhållanden så är det endast kunskap om olika kulturer, inte fördomar, som bör vara grunden för vår utvidgade lyhördhet.