Arbetslinjen - vad är det?

Alla kan vi känna igen ett brinnande engagemang och en hårt arbetande människa. Vi beundrar drivkraften och den tid den som "brinner" för det den gör lägger ner. Själv har jag en gång känt entusiasm när jag läste Signhild Arnegård Hansen bok "Våga". Hon är ordförande i Svenskt Näringsliv och hon beskrev i boken sin kamp och hela sin familj engagemang i uppstarten av hennes företag. Med Svenskt Näringslivs mått mätt, ett litet företag, men just henne engagemang och drivkraft gjorde att hon fick det hedersvärda uppdraget.

I ETC Örebro idag har man frågat fem personer om deras syn på arbetet och arbetslinjen. Vilket som begrepp konstaterades gå tillbaka till början av 1900-talet. Människorna som tillfrågats kommer från vitt skilda bakgrunder och beskriver sin syn på arbetslinjen på vitt skilda sätt, givetvis.

Där finns den fackliga som ser det som individens rätt till arbete och meningsfullhet. Moderaten som ser det som skyldighet att försörja sig själv. Miljöpartisten med den gamla MP linjen om medborgarlön och kortare arbetsdag och humanisten som till min förvåning menar att naturfolk har det sämre då de inte arbetar så mycket som vi gör.

Men när det här handlar om arbete så handlar det om att skapa en inkomst till sig själv, och de sina, av pengar. Det handlar aldrig om meningsfullheten i vad man åstadkommer. T.ex. hur meningsfullt är det, som Arnegård Hansen gjorde, tillverka potatischips? Hur har det bidragit till en bättre värld? Även om det han generarat pengar.

Själv beundrar jag drivkraften hos människor runt mig som brinner för att skapa en bättre värld. Politiker på alla nivåer som lägger timme efter timme av ideell tid till att skriva debattartiklar, blogga och knacka dörr, för att nämna några saker.

En del är i samhällets ögon dessutom "klandervärda" eller "stackare" beroende av vilken syn man har, då de mycket väl kan vara arbetslösa eller sjukpensionärer. Men de skapar möten mellan människor och driver hela kommuner med hundratals miljoner kronor i omsättning. Själv har jag sällat mig till skaran och blir nog både beundrad och dumförklarad av andra, när jag dessutom valt att gå ner i arbetstid och tjäna mindre pengar i mitt vanliga lönearbete.

Sedan har vi alla de som arbetar ideellt utan att göra det politiskt, som med våra ungdomar, både inom idrott och för andra aktiviteter. De som hjälper ensamma och äldre i vardagen, de som ägnar sig åt att driva frågor mot orättvisa i andra länder och gör insamlingar. De som far ut i världen som voluntärer eller i vårt eget land ser till att hemlösa får tak över huvudet och mat i magen, för en natt och en dag. Överallt finns de med sitt engagemang och inte en krona får de betalt och ändå gör de saker som är mer än meningsfulla.

Så frågan är; vad är arbete? Är det bara det som inbringar en inkomst i pengar, oavsett om det man gör är ett meningsfullt tillskott för världen eller ej?

Finns det några som alltid kan känna sig värdefulla, så är det åtminstone de företagare som kämpar för den låga timpenning, som det innebär att vara jordbrukare. Det är de som tillverkar vår mat och gör det som kan vara helt säkra på är ett meningsfullt arbete. Idag värderar vi maten så lågt, att vi inte vill lägga någon större del av våra pengar på det. Och med alla mellanled från producent till konsument så ger det inte många kronor till bonden.

Lena Baastad och Johan Ehrenberg fick igår inleda och avsluta tidningen ETC. Då kan jag bara konstatera, att deras kloka ord får mig att dra slutsatsen att den privata konsumtionen och marknaden inte kan avgöra vad som är meningsfullt och nyttigt i vårt samhälle. För marknaden tar varken intitiativ till att skapa grön kollektivtrafik eller en offentlig sektor där vi tar hand som våra barn, gamla och sjuka.

Maud Olofsson och Andreas Carlgrens debattartikel i SvD idag kan få stå som ett exempel på den syn på arbetslinjen, tilltron till marknaden och konsumtion, som kommer att driva oss allt längre bort från en framtid där vi värnar om planetens överlevnad och omsorgen om varandra - earth care, people care och fair share.

Förbifart Stockholm märkligt resursanvändande

Förbifart Stockholm känns som en angelägenhet inte bara för stockholmarna utan för Sverige. Om det skall röstas i frågan borde det väl rimligen röstas i hela Sverige. Även om pengar kan skapas ur intet så kan inte jordens resurser det. Om vi lägger mängder med energi och resurser på att bygga tunnlar för i stort sett bara bilar (7% kollektiv trafik) så lär vi inte ha så mycket resurser kvar till kollektiva lösningar på persontransporter i vår huvudstad.

Intressanta artiklar i frågan igår i DN av Per Kågesson fil dr i miljö- och energisystemanalys som förespråkar att en långt större del av förbifarts tunnlarna skall vara för kollektivtrafik. Där han talar om elbussar på gummihjul som skall ha stationer som öppnar och stänger när bussarna kommer in, så att inte avgaser från bilarna i tunnel når passagerarna. Talar även om små förarlösa bussar som istället kan gå ovan jord, en bit upp i luften. Fast en dyrare lösning.

Det jag funderar över vad det skulle vara för fel på en utbyggnad av tunnelbanan om nu stockholmarna behöver transportera sig mera? För visst är det väl så att just järnhjul på räls är det som kräver minst energiåtgång?

Själv önskar jag ett tänkande som tar en helt annan form, där man istället försöker utveckla våra små samhällen med goda transportmöjligheter och stimulera till företagande där. Då en resilient/hållbar storlek på ett samhälle snarare handlar om en befolkning på en bit under 10 000 personer, för att också vara lagom att cykla inom.

Vad gör vi när den billiga oljan inte längre finns och vi som bäst kan hålla oss med drivmedel till en tredjedel av det vi använder till personbilar idag. 2020 när förbibart Stockholm är tänkt att stå klar så kan behovet redan vara överspelat.

Det bidde en tumme....

I det Länspolitiska programmet för S inför valet i Örebro län så kom inte mycket med av mitt tillägg om oljetoppen. Faktum är att det bidde bara en tumme. Här nedan finns hela mitt förslag till den text till programmet. Det som kom med var fram till "och" i andra meningen (kursiverade), alltså precis innan det som det handlade om började.

Men givetvis förstår jag att man inte kan ta en sådan ställning. För många var detta kanske första gången man överhuvudtaget hört talas om oljetoppen och slutet på den billiga oljan. Själv ägnade jag många veckor åt att försöka hitta siffror som motsäger det. För tänkte jag, om det vore sant så borde den politiska eliten ropat högt om det för länge sedan....eller? För om vi snart står där mitt i det som kommer att få finanskrisen att verka som rena drömmen, så borde vi åtminstone varit ett parti som i förväg sagt; vi måste vara försiktiga, vi ser risken, men hoppas att det inte stämmer.

Och här är texten:

I en värld där vi inte bara måste vara klimatsmarta utan även resurssmarta, så är det vi socialdemokrater som har helhetsgreppet med vår omsorg för människorna, jorden och för en rättvis fördelning. Vi står inför två stora problem, den globala uppvärmningen och slutet på den billiga oljan. Idag utgör minst 85% av den globala energiproduktionen av icke-förnybara bränslen. Där de fossila bränslena står för merparten och kärnkraften av bara cirka 6%. Både oljan och uranet kommer att toppa i sin produktion. Oljan inom 20 år, men mest troligt inom de närmsta åren, och med den kärnkraftsutbyggnad som idag sker i världen, så kommer uranet att gå samma väg snabbt.

Oljetoppen är när oljeproduktionen når sin topp och hälften av oljan är kvar. Utan ökad produktion så leder det till kraftigt ökat pris. Vi är broende av olja, inte bara för våra bilar och uppvärmning, utan vad viktigare är, för alla våra konsumtionsvaror. Vilken den viktigaste är maten. Dagens jordbruk kräver stora mängder olja. Likaså gör maten när den transporteras globalt. Varorna i våra matbutiker domineras av långväga varor. Slutet på billig olja, betyder därmed också slutet på billig mat.

Vi kommer att behöva skapa mer motståndskraftiga – resilienta – lokalsamhällen. Därför är det viktigt att vi ställer om till mer lokalproducerad mat, förnybara energikällor, mer energieffektiva och mindre bostäder och bättre utbyggda allmänna kommunikationer, framför allt då järnvägen. Kommunerna måste gå före och visa vägen i sin offentliga upphandling för att stimulera den lokalproducerade maten. Vi socialdemokrater vill också stötta lokala initiativ som verkar för lokal omställning. Med andra ord vill vi se fler prunkande grönsaksland och sprättande höns i våra trädgårdar.

Distriktskongress och olja

Frågan är just vilken väg Omställning skall gå. Inte genom politiken utan genom folk på plats, i byn och kvarteret, är den engelska modellen för Transtionrörelsen. Även om den där tar sig in i lokala styrelser likaväl. Själv engagerar jag mig för att få in den i S politiken och även lokalt här i min by.

Idag skall jag försöka mig på att på distriktskongressen för S i Örebro län att få in formuleringar om den dubbla problematiken om slutet på den billiga oljan (oljetoppen) och klimatförändringarna i den skrift som skall vara vägledande nu i valtider. Vissa formuleringar har accepterats, men skall bli intressant att idag, andra dagen av kongressen, få se exakt vad.

Stora globala frågor om världens energiförsörjning kan tyckas inte ha någon plats i en distriktskongress och ute i distriktets kommuner. Men det är ju just i det som Transtionrörelsen verkar. På det lokala planet, bland de människor som man har sin plats på jorden. Det är där som Omställningen måste börja. Därför ha energifrågan globalt sin plats på distriktsnivå. Inte minst behöver man förstå varför man skall ställa om, ha en omvärldsbild klar för sig.

Klimatfrågan är inte kontroversiell. Utan det är just frågan om tillgången på olja som möter motstånd. Det talas allt för lite om problematiken och förståelsen för oljans roll under de senaste hundra åren, för den teknikutveckling och det överflöd, den befolkningsexplosion vi haft, finns inte. Oljans unika roll som energikälla finns ingen insikt om. Man tror sig kunna hitta nya energikällor av samma omfattning och vikt inom de närmsta tio åren. Tron på människans ständiga tillväxt och "teknikutveckling" mot det bättre är så stark. Att civilisationer kommit och gått genom tiderna, till stor del beroende av resursbrist då de växt sig stora, finns ingen insikt om, som Romarriket, Inkariket. Att se de senaste 200 åren i ett perspektiv på 10 000 år, sedan den senaste stora tekniksprånget - jordbruket - är svårt.

I morgon skall jag träffa min hembys Byalag för en första träff för omställning. Det skall bli minst lika intressant och viktigt som att försöka åstadkomma något på en distriktskongress. Och för kongressen så känns det som att slåss mot väderkvarnar.