Det blir som vi tänker

Vad krig är och krigets historia

Krig är ”storskaligt organiserat våld mellan politiskt organiserade grupper”.Man har ibland haft definitionen att minst 1000 dödsoffer ska finnas för att det ska betraktas som ett krig. På senare tid har dock krigen förändrats så då utesluter det en del konflikter. Så det är inte alltid ett bra kriterie.

Krig har genom tiderna förändrats. Under antiken träffades man på slagfältet och gjorde upp i strid och då var det i huvudsak soldater som var offer för krigen. Men plundring har i alla tider setts som en del av kriget, då det var ett sätt att proviantera och då även skedde våld mot civilbefolkningen med.

Under medeltiden kom borgen (sådana fanns även under Antiken – framförallt grekernas tempel – som Akropolis var också ett ställe att söka skydd) så blev krigen mer utdragna. Det var svårt att inta borgen och långdragna belägringar gjorde att det kostade att föra krig och därmed gjorde väl byggda borgar att man undvek strider och mindre feodala riken kunde uppstå och överleva.

Det som senare kom var krig mellan stormakter, både till havs och till land. Även detta på slagfält. Soldaterna var väl synliga, i klara färger, för att inge skräck och visa det stora antalet. Detta kom att förändras i om med industrialiseringen där massproduktion av vapen och nya vapen gjorde dödandet till en slakt. Även om det amerikanska inbördeskriget var det första industrialiserade kriget, så var det först under första världskriget som man kunde se dess full potential. Kulsprutor och handgranater chockerade båda stridande sidorna, som trott att segern var inom någon vecka. Och man grävde ner sig i skyttegravar och ägnade fyra år åt ett stillastående krig på västfronten, med en slakt som man aldrig tidigare hade skådat. Dödsläget bröts med nya vapen och nya maskiner. I form av pansarvagnar som gjorde att man kunde skydda sig från kulsprutorna och även flygplan användes mot slutet av kriget på ett mer effektivt vis. Första världskriget kan väl sägas vara det sista kriget som fördes i huvudsak på slagfältet. Efter det har alla krig blivit sådana att det i lika stor grad involverar civilbefolkningen. Framför allt är det då flyget som har ändrat på detta. Andra världskriget kom att ha ett större antal civila offer än militära.

I och med atombombens uppfinning och andra världskrigets slut så har krig förändrats. Tidigare har det handlat om stater som gått i krig mot varandra. Nu hade de två stormakterna Sovjet och USA sina kärnvapen och fler stater därtill och det gjorde att en maktbalans i terror upprätthölls. Någon regelrätt varmt krig kom inte att föras mellan stormakterna under det kalla krigets tid – slut 1989 (Berlinmurens fall). Men enligt realismens sätt att se det så är det just denna terrorbalans med hot om absolut förintelse som gjort att vi haft fred mellan dessa stormakter under så lång tid. Atombomben fyllde alltså då sin funktion. Gustavsson och Tallberg tycks se det som en självklarhet att så är fallet.

Den krisföring som sedan funnits har i oftast handlat om inbördeskrig och under kalla krigets tid då inte sällan med stöd av stormakterna, utan de behövt gå i regelrätt strid med varandra och riskera kärnvapenkrig. Tillfällen då kallt krig blev varmt, som Vietnamkriget, Koreakriget ochAfganistankriget. Sedan 90-talet har de flesta krig fortsatt varit inbördes och i den tredje världen. Inte minst har upplösningen av de forna öststaterna lett till inre konflikter. Alltså har kriget gått till att bli ett lands interna angelägenhet från att har varit mellanstatlig.

Om krigets framtid finns olika syn på. Från det att då krig ej längre ses som moraliskt försvarbart så kommer det att upphöra. Detta kan man redan se mellan demokratiska och industrialiserade länder, där verkar det idag som nästan otänkbart. Men andra ser det som att krig alltid kommer att finnas. Det har funnits långa perioder av stormaktsfred förut, så det kan förändras.

Själv är jag väl benägen att se det på detta sätt, tyvärr. Så länge vi kan ha tillväxt och jordens resurser räcker till, så kan säkert freden bestå mellan demokratier, men vad händer när det blir brist på energi framför allt? Hur står sig då konkurrensen och viljan att inte använda vapen, när tillväxt som man inom den liberala synen ser som så nödvändig inte är möjlig för alla på en gång? Här måste vi då ändra vår syn på människans möjligheter och går från the grand theories som realismen och liberalismen utgör och se på fler möjligheter till att styra vår framtid. Annars är risken stor för fler krig och att vi går mot en brun värld. Någon som målar upp det vi behöver göra på ett målande och positivt sätt är Hans Rosling.

Ett tredje sätt att se det enligt Gustavsson och Tallberg är att kriget kommer att förändras. Från mellanstatliga krig mot inbördeskrig i diktaturer, terrorism och organiserad brottslighet.

Hur uppkommer krig enligt forskningen

Forskningen om krig har funnits länge. Från början var dess huvudsakliga syfta att försöka hitta mönster för hur krig på bästa sätt kunde vinnas. Detta finns nedskrivet i Kina redan för 2500 år sedan. Det var först på 1700-talet som Kant började undersöka hur krig kan undvikas. Dessa idéer låg sedan till grund för Woodrow Wilsons initiativ till Nationernas Förbund som fredsprojekt. Fortsatta funderingar på hur krig kan undvikas har både handlat om synen på på ett försvar som avskräckare och att då vapenbalansen som fredsbevarare. Inte minst har man sett, som jag sagt, kärnvapen som den terrorbalans som bäst skapar fred. Detta i den rationalistiska forskningen. Den har dock blivit kritiserad av bl.a. Carl Sagan som sett risken allt för stor att någon missförstår och ändå startar upp ett kärnvapenkrig. Dessa vapen är enligt denna syn ingen garant för fred.

Själv är jag givetvis benägen att hålla med, det är bara genom ren tur och lite skicklighet som världen kunde fortsätta att vara beboelig. Det höll på att få en ända med förskräckelse när jag bara var halvåret gammal år 1962 under Kubakrisen.

Hur uppkommer då krig. Gustavsson och Tallberg beskriver tre olika anslysnivåer. Individnivån där man har studerat historiska personer som Hitler och Napoleons agerande som det som gav upphov till kriget. Man kan även betrakta det ur en statsnivå, där statens struktur är förklaringen till om krig inleds. Här ser man då t.ex. demokratier som mindre benägna att starta krig. Detta ur ett liberalt perspektiv. Även det marxistiska menar att kommunistiska stater inte strider mot varandra, en internationell solidariet mellan proletärer. En tredje nivå är förklaringen till krig på systemnivå. Detta är ur realismens perspektiv, där man ser det som att det mellan stater uppstår anarki och därmed finns aldrig någon garant för fred och tryggehet mellan stater. Därmed kommer stater alltid att rusta för att försöka hålla sig med mer maktmedel i avskräckande syfte mot andra länder.

FN:s fredsbevarande och fredsframtvingande roll

När det gällde förhandling mellan länder så var det i början i första hand till för att hindra krig och ändå kunna förhandla fram fördelar för sitt eget land. Detta gjordes genom diplomati – den klassiska som skedde hemligt. Att de var hemliga berodde på att man på det viset såg sig ha möjligt att förhandla, och även få motståndaren till eftergifter, utan att denne skulle förlora ansiktet gentemot sina medborgare, och få opinionen mot sig. Detta var bilateral förhandling. Efter första världskriget kom istället förhandlingarna att vara inriktade mot fredbevarande. Det i sig själv ansågs vara en fördel. Jag tror att detta beror på att just första världskriget var det första kriget som så tydligt visade att krig inte har några vinnare – åtminstone inte det industrialiserade kriget.

I och med FN:s bildande efter andra världskriget – som jag ser det - så kom den första multilaterala diplomatin in i bilden på allvar. Även om försök gjorts redan efter första världskriget givetvis i genom NF. Det som skiljde NF och FN åt, var att det första i huvudsak ägnade sig åt att bevara fred, medan FN även har i uppdrag att stärka de mänskliga rättigheterna och verka för social utveckling. Alltså mycket mer än en fredsmäklare. Utan istället för att stärka de saker som bidrar till en stabilare värld. Idag är mycket av förhandlingarna fortfarande dolda, just för att man inte ska låsa sig vid en position för tidigt. Man använder snarare media för att undersöka opinion för olika frågor än att öppet informera om vad som är på gång. En annan multilateral förhandlingsmiljö, vid sidan om FN, är EU. Jag anser att det är förklaringen till att EU:s transparens därmed inte kan vara densamma som inom en nations egna angelägenheter. Men detta är givevis både på gott och ont. Ja, det var lite bakgrund och nu över till FN:s roll som fredsmakare.

När det gäller FN:s arbete för fred och säkerhet så ligger det på säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet har femton stater som är med – varav fem stycken är permanenta. De permanenta går tillbaka till läget efter andra världskriget och är länderna USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Övriga platser roterar mellan FN:s övriga medlemsländer. Beslut i säkerhetsrådet är bindande för medlemsstaterna. Det är däremot inte besluten i generalförsamlingen, där alla medlemsländer har en plats och en röst. Generalförsamlingen utfärdar bara rekommendationer i form av resolution, deklarationer och konventioner, som medlemsländerna kan välja att skriva på eller ej. Att fred och säkerhet ligger i säkerhetsrådet är givetvis problematiskt då varje medlem dessutom har vetorätt mot beslut. Vilket hindrade det att agera framför allt under kalla kriget många gånger.

Säkerhetsrådet har alltså militära maktmedel i sina händer när det gäller att tvinga fram fred. FN kan därmed genom säkerhetsrådet genomföra fredsbevarande operationer och obeservationer. Där medlemsländer ställer sina styrkor till förfogande att i det blåa baskrarna, finnas på plats för att finnas som en kil mellan de stridande och med de stridande parternas samtycke. Utan att för den delen ta aktiv del och välja sida. I början handlade dessa operationer om att finnas på plats mellan stridande länder. Sedan 1988 har en ny typ av operationer ökat att allt mer, då allt fler konflikter dykt upp i världen som är inomstatliga. Som jag ser det bland annat som en effekt av öststaternas upplösning. Denna typ av inblandning blir därmed även mindre känslig i FN, då det inte handlar om att förhandla mellan länder. Utan att ett land i inbördeskrig istället får hjälp.

En ny sorts operationer har nu även växt fram, de fredsframtvingande. I denna saknar man parternas samtycke och FN går in för att skydda befolkningen. Här kan det vara allt ifrån att gå in för att se till att humanitärt bistånd kommer fram till regelrätta militära operationer som den Libyen idag.

Detta är en ny sorts roll för FN som är mycket problematiskt i mina ögon. Med tanke på den så utbredda synen på internationella relationer som realismen har, så luktar det i detta perspektiv maktutövning lång väg. Här kan man då se FN:s roll som de mäktiga och styrande ländernas verktyg. I detta perspektiv så handlar det då om oljan i första hand, som jag ser det. Västvärldens beroende av oljan i Nordafrika och Mellansöstern. Lättare är att handla i länder utan konflikt och styret spelar då mindre roll. Även marxistiska perspektivet kommer fram till samma svar.

När det gäller det liberala perspektivet, så handlar det om just det som FN står för officiellt. Sprida mänskliga rättigheter, välstånd och fred. Fjärran är all egennytta, utan det hela går bara ut på att skapa en fredligare värld, för ömsesidig handel och välstånd.

Ingendera av perspektiven ger en uttömmande bild som jag ser. Sanningen ligger givetvis i dem alla tre. Här handlar det om många aktörer och de har olika motiv. De som idag höjer sin röst för att FN ska göra något i Syrien gör ju det säkerligen med befolkningens bästa för ögonen. Därför är inte något hela sanningen. Det får oss att inse att sanningar är konstruerade och går att konstruera. Därför är jag mycket intresserad av just konstruktivism, som en ny teori att använda när det gäller internationella relationer. I detta så gör man även människan till den som kan handla och skapa sin egen framtid, vilket är oerhört sympatiskt. Men kan givetvis även var skrämmande. Det betyder ju då även att vi kan skapa en sociala mönster och insikter där diktatur och brun politik är gängse, lika väl som vi skapar en sociala mönster och insikter som går ut på att ha omsorg om jorden, människorna och för en rättvis fördelning. Men det viktiga är att vi ger oss själva möjligheten till att påverka och till att se att vi har den möjligheten. För det blir som vi tänker.


Fakta hämtad ur "Internationella relationer" av Gustavsson och Tallberg

Om det ändå vore slumpen och inte kön som avgjorde

Om det är kontroversiellt att diskutera könsfrågor på internationell nivå, det har jag ingen aning om. Men givetvis kan de då handla om saker som att olika kulturer/stater måste ha sin rätt till självstyre. Med tanke på hur då Nordafrika och Mellansöstern – t.ex. Saudi Arabien med 0% av kvinnlig representation i sin styrande församling. Vad mer intressant är, är att forna öststater återgått till att få en minskad representation av kvinnor efter kommunismens fall. Vilket väl borde bero på att makten då ändock utgick från ett få antal män – även om man gav sken av att det var från en jämställd församling som styrde. (Bergqvist m.fl.s.29ff)

Givetvis måste det förändras så att styrande församlingar runt om i hela världen blir mer jämställda. Det skulle jag förvånas över, om det finns någon här i Sverige idag inte skulle hävda. Med fifty fifty av världens befolkning som män och kvinnor utgör (ja, inte helt – det saknas mängder av kvinnor i världen pga av mord och förtryck) så borde ju även snittet på världens styrande församlingar ligga på fifty fifty. Över hälften kvinnor i en del länder och under hälften i andra, borde det vara om slumpen som styrde. (Bergqvist m.fl. s.28f) Vi har ju idag i Sverige argumenten – inte minst från moderatkvinnor – att det inte ska spela någon roll med kön, utan att det ska vara kompetensen som är det som avgör om man får en position, antingen det gäller näringsliv eller det offentliga politiska livet. Då är man bra naiv om man tror att det ska räcka.

Det är så oerhört mycket som ligger bakom vem som får de ledande posterna. Inbyggt i vår kultur är mans- och kvinnoroller djupt rotade och det finns så många vardagsmönster som styr vem som håller vem om ryggen. Ta bara valet av vem man väljer att gå ut på lunch med. Här är det fortfarande så i dag, i det land som kommit allra längst, vårt eget Sverige, en segregering utifrån kön. Jag är inte förvånad att även gamla demokratier – USA t.ex. - där man inte haft någon form av kvotering har så låg andel av kvinnlig representation i sina styrande församlingar. Och jag tror inte att det enbart beror på att de inte har proportionella valsstystem. Då enmansvalkretsar har en tendens att gynna de redan etablerade – då det är riskabelt att satsa på en ny häst – och de etablerade ofta är män. (Bergqvist m.fl. s33 och 41)

Det finns så mycket inbyggt i maktstrukturer som gynnar män. Ta bara information som maktmedel. Där informationen även ges i informella sammanhang – ute på den där lunchen t.ex. Information som maktmedel kan ju ges som belöning eller undanhållas som bestraffning. (Gustavsson och Tallberg s.173)

När man sedan tittar på vilka positioner kvinnor får i t.ex. regeringar, så är de oftast poster med så kallat ”mjuka” frågor, som välfärd och omsorgsfrågor. Medan männen posterna med de ”hårda” frågorna som utrikes- och finanspolitik. Även detta gynnar männen, då man rekryterar till de allra högsta posterna ofta utifrån de ”hårda” posterna. (Bergqvist m.fl. s.37f) Själv har jag lite svårt för att se mäns och kvinnors intresseområde som så olika. Men att de är olika visar ju studier på våra medborgare, där man kan urskilja mans- och kvinnofrågor. (Bergqvist m.fl.s.97) Att fördelningen i politikområden skulle vara av naturen given har jag dock lite svårt att ta till mig, som särartsfeminismen menar. (Gustavsson och Tallberg s.119) Här handlar det givetvis även om vår kultur där vi skiljer och fostrar män och kvinnor olika. Kanske är det som en del i kvinnorörelsen säger, att om kvinnor får mer att säga till om i internationella frågor som får vi större chans till fredliga lösningar på konflikter.

Själv tror jag dock att det handlar mer om vi med tiden kommer att frångå synen på människan som realismen har, där staten liksom individen bara kan se till sin egennytta i sitt handlande. Eller som liberalismen ser det, som att marknaden löser allt. Bara vi handlar med varandra så blir det bra. (Gustavsson och Tallberg – boken i stort). Istället finns det andra dimensioner som vi människor bara börjat nosa på i vad som styr en individs och en stats handlade, som vi själva kan styra över, vi människor som kollektiv. Vi kan nämligen konstruera mer sunda normer och sedan se till att de får spridning och gillas. Och se handlandet som inte förutbestämt utan möjligt att skapa – att handlandet både styrs av det materiella och de sociala strukturerna, så som konstruktivismen menar.

Kanske har kvinnor i vår kulturs fostran fått mer av detta – det går att se inte minst i de frågor som kvinnor lyfter fram som de viktigare – som avveckla kärnkraft, tolerans mot homosexuella och sextimmars arbetsdag. (Bergqvist m.fl. s.97) Men en sak är given vi ska inte behöva i EU ta ”familjfoton” som den i Gustavsson och Tallberg (s.110) visar på EU toppmöte 2005 i Bryssel, där rad på rad av män breder ut sig – alla i samma kostym och den enda kvinnan skyms av två män som skakar hand med varandra.

Litteraturen jag referar till är:
"Internationella relationer", Gustavsson och Tallberg
"Kön och politik", Bergqvist m.fl.