Kärnkraftens uranbrist

I DN idag gapar Peter Wolodarski över mycket. Från Öresundsbron till Sahlin. Givetvis blir det ingen botten i någon av frågorna när man på ett så begränsat utrymme, som en ledare, försöker beröra så mycket. Därför skall jag bara ta upp en av frågorna, nämligen kärnkraften.

I dagens debatt vill Wolodarski, som så många med honom, få kärnkraften att framstå som en självklar lösning i frågan om vår elförsörjning i framtiden. Jag påstår tvärtom att kärnkraften knappast har någon framtid inte minst med anledning av de argument som Maria Wetterstrand framförde i Riksdagen, vilka jag inte behöver upprepa här. Titta själv.

I stället skall jag föra fram ett argument som väldigt sällan hörs i debatten. Nämligen den brist på uran som hör en nära framtid till om vi, och många med oss, väljer att satsa på kärnkraften. Redan om 20-30 år kan vi stå inför detta faktum. Alltså lagom tills våra nya reaktorer är redo att gå för fullt.

Idag bryts bara två tredjedelar av den uran som brukas i världen. Det stora förråd av uran som funnits i gamla kärnvapen, både från USA och gamla Sovjet har förbrukats i framförallt amerikanska kärnkraftverk. Det är inte jag som säger att vi kommer att drabbas av uranbrist utan det är IAEA. De säger även att om vi bygger en ny typ av reaktorer - bridreaktorer - som kan upparbeta uttjänt kärnavfall från kärnkraftverken, så har vi kärnkraft i kanske 200 år till. Det låter ju lovande om det inte vore för att denna teknik för kärnkraft ligger så långt i framtiden som 40-50 år. Flera decennier efter att vi nått sådan uranbrist att kärnkraften är överspelad.

Alltså är det som Maria Wetterstrand säger. Vi måste satsa på förnybar energi och det nu. Det är "Solar and thermal energy" som har framtiden för sig. Solar är all energi från solen, som sol, vind och vatten, och thermal är den energi vi kan få från jordens inre.

Så lika föråldrad som Olof Johanssons bromotstånd låter i dagens öron, kommer de borgerligas val i torsdags och Wolodarskis tumme upp för kärnkraften att te sig om bara några decennier. Så för, inte bara en bättre ekonomisk framtid, utan också en säkrad framtid för energitillgång är det bara de rödgröna alternativen som gäller den 19 september.

(En parantes: För dem av er som inte mött begreppen peak oil, peak uranium möter nu en intressant tid av efterforskning i ämnet. Ni kommer att se att för oljan handlar det om en ren fysisk begränsning i utvinningen medan det för uranet inte riktigt handlar om en topp.)

En skitsak helt enkelt

Peak fosfor - fosfortoppen - är en realitet vi inte kan blunda för. Vilket innebär att fosforn är på god väg att toppa i produktionen, precis som oljan. Det innebär fosforbrist i världen. Fosforen är lika mycket som oljan grunden för vårt moderna jordbruk. Grunden för vår överlevnad när vi idag är över 6 miljarder människor på jorden. Det här är inget nytt, men det är inte något som lyfts fram i den allmänna debatten som en nyckelfråga inför framtiden. Hittills har vi kunnat bryta fosfor och tillföra vår jordbruksmark, men i framtiden kommer den resursen att vara begränsad. Istället måste vi hitta andra vägar. Redan nu är konstgödning dyr och bönder ser sig om efter andra vägar att tillföra fosfor, mer traditionella som gödsel.

Det handlar om stora investeringar i att återföra även fosforn från folks, och inte bara fäs gödsel. Idag sker certifiering av slam från reningsverk, för att de skall kunna återföras till åkrarna. Men även om vi mäter och certifierar och återför en del slam till jordbruksmarken, så betyder det inte att vi gjort något för att få slammet renare. Vi måste helt enkelt sluta med att förorena mänskligt gödsel. Sluta med att blanda den med allt annat avlopp, med rengöringsmedel från hushåll och industri, är inte något som kan få fortgå om vi skall kunna försörja oss i framtiden. Även avföring från människor som blivit medicinerade är ett stort problem, som hormoner från p-piller och antibiotika.

Även maten måste regleras hårt för att hållas ren, så att vi får ett fungerande kretslopp.

Men mänskligt gödsels återförande till jordbruksmarken kommer inte att räcka. Vi måste även bruka jorden på ett sådant vis att vi får mindre urlakning av fosfor ur vår jordbruksmark. Undvika höstplöjning, då vinterns nederbörd för ut jordbruksmarkens näringsämnen i våra vattendrag och ut i havet. Nya jordbruksmetoder måste forskas fram, så att maten ändå räcker till oss alla.

Var finns då fosforn i världen kvar? Vilka länder är det vi är beroende av? Jo, det är framförallt Ryssland. Så vi är inte bara beroende av Ryssland för gödning utan även för fossila bränslen - energi. Om vi inte investerar i att bygga bort detta beroende med andra alternativ, så får vi leva med det. När oljetoppen och fosfortoppen drabbar - måste vi ha en beredskap klar. Då måste vi ha byggt ett resilient samhälle.