Vem ska visa vägen för vem?

Delhi vårvinter och överallt människor. Människor på rickshaw, motorcykel, bil, buss, lastbil och efter oxe eller häst. Runt varje hörn och på varje gata dignar försäljningsvagnar med grönsaker och frukt, fräschare än något snabbköp kan erbjuda. Långt borta, i något enstaka köpcenter, så kan man hitta ledsna grönsaker. Frun i huset där vi bor, lagar mat från grunden varje dag, på två plattor i köket. Kryddornas dofter och det nygräddade brödet smakar givetvis underbart. Under diskbänken finns en enorm behållare med mjöl. I kylskåpet står prydliga rostfria behållare, inte någonstans finns engångsförpackningar. Bara vi svenskar, fyller hennes sophink med de juiceförpackningar vi envisas med att köpa. På morgonen dyker en vän upp mjölken i en mjölkkanna. Den kokas sedan på spisen och blir både till paneer (ost) och till mjölk att dricka. Inget kött kommer i detta hus och basen är linser, fullkornsvetemjöl, mjölk och givetvis alla grönsaker från gatornas försäljningsstånd. Vi äter gott och nyttigt varje dag. Familjen lever på att hyra ut bottenvåningen på sitt fyravåningshus. Det räcker till att försörja pappan, äldsta sonen och hans fru och dotter. Allt som behövs finns; tvättmaskin, bil och hemhjälp som kommer och diskar och städar klockan elva varje dag. Familjen förfasas över våra heltidsarbeten i Sverige och att vi själva sköter allt hushållsarbete. När vi åker till Taj Mahal ser vi bostadsområden i utkanten som sträcker sig mot himlen. Överallt exploderar det av nya enorma husskelett. En tillväxt som Sverige inte sett sedan vi byggde våra miljonprogram. Vi åker på den öde nya motorvägen, på hemvägen. En tullmotorväg som gör att de flesta istället väljer den vanliga myllrande vägen. När vi sedan åker till Punjab och bor i en liten stad, med indiska mått mätt stor med våra, så ser vi samma myller. I denna stad tronar fyra stora kolkraftverk i utkanten av staden. Smog ligger tjock över staden, på samma sätt som i Delhi. I staden, till skillnad mot landet, så ser man åtminstone sällan öppna avlopp och varje kök filtrerar sitt vatten. Min önskan är en snabb utveckling för en renare närmiljö, för ren energi, rent vatten och avlopp i Indien. Utanför städerna breder vete- och bomullsodlingarna ut sig och med regelbundenhet skorsten för förbränning av tegel. Vid dessa skulle vindkraftverk kunna stå och solceller kan ta lite utrymme på varje tak. Vilket är då vårt ansvar? Kan vi hjälpa till och visa vägen? När det gäller vatten och avlopp så givetvis och även när det gäller sophämtning och återvinning så kanske snart. Biogas skulle kunna ersätta naturgasen i indiska medelklass kök. I de enklare köken används fortfarande kogödsel som bränsle. När det gäller förnybar energi så har vi inte mycket att komma med. Här gör indierna bäst i att titta mot Kina och inte minst sig själva. Det är ju i Indien som kvinnor från Mellanöstern blir utbildade i att bygga solugnar och sollampor. När det gäller maten så är det vi som borde lära av Indien. Hur man kan komma tillbaka till hållbar matkonsumtion. Att konsumera mat i säsong, närodlad, utan långväga transporter och engångsförpackning. För går det i en storstad som Delhi så ska nog även vi kunna.

Framtidsveckan för våra barn

Plötsligt tystnar han och rösten brister. Han vänder sig mot kvinnan och säger "nu för du ta vid". Hon förstår först inte varför, men hoppar sedan upp på golvet och fortsätter att tala inför de fyrtiotalet människor som samlats. Hur ska vi gå vidare undrar hon, för det är ju för honom och hans vänner, som vi gör detta. Hon håller upp en tidningsbilaga med en bild av ett barn. Över honom står det Framtidsveckan.

Mannen som närapå brustit i gråt, hade berättat om det läge vi idag står inför. Om klimatförändringar, artutrotning och kemikalier i vår natur som eskalerat de senaste decennierna till oanade proportioner. Han hade berättat om hur unga män idag får allt sämre spermiekvalité av kemikalier och hur en art försvinner var tjugonde minut. Det var när han förklarade att Framtidsveckan inte är ett jippo, utan har ett stort allvar finns bakom och att vi gör det för våra barn, som hans röst brast. Precis som jag själv fick han väl bilden av sina egna barns ansikten för sig och kände skam för vad vår generation åstadkommit med vår planet. Och hopplöshet inför den oförmåga vi har att göra något åt det. Invanda som vi är i våra levandssmönster och vår konsumtion.

Men håll utkik efter Framtidsveckan. Ett sätt att se vad som görs i positiv mening för att göra något för en hållbar framtid för vår planet och vår byggd. Och gör det för Evin och alla andra barn: Keep my earth clean.

Slutet för den käcka rosens parti eller?

Så har då ett nytt år börjat. Året som är det år då Inkakalendern slutar. Det folk som för 600 år sedan i Peru så korrekt lyckades tyda himlavalvet och dess stjärnors gång med astronomisk korrekthet, men som så många andra med dem, med astrologisk tolkning. Varför Inkakalendern slutar just nu - ja, det är det nog ingen som vet. Men att spekulera kring om det betyder världens slut gör tillvaron lite mer spännande. Ungefär som internethaveriet som väntades när tiden slog 2000.

Själv känner jag mig lite lagom domedagsaktig. Men inte för Inkakalenderns skull utan för att jag ser hur allt bara rullar på allt fortare åt ett håll som jag får ångest av. Ord som solidaritet och offentlig konsumtion är inte längre begripliga. Istället är det den privata konsumtionen och självförverkligandet som står i centrum. Ett självförverkligande som vi, i vår del av världen, ser som vår rätt och vårt eget fria val. Det finns mängder med livsstilar att välja på. Världsresennär, storkonsument av ny teknik, gourmet av kanske världens kök eller kanske av det närproducerade och ekologiska matvaror.

Idag finns det till och med livsstilinvandrare och utvandrare. Där man inte flyttar för att söka försörjning eller fly, utan för att kunna leva kanske i samklang med naturen och öppna ett litet ekologiskt pensionat. Ja, allt det där som vi i vår del av världen, där vi har mer än väl råd, ser som vår rätt. Här där vi gladeligen konsumerar resurser som om vi hade tre eller kanske till och med fyra planeten jorden.


I mellandagarna så var jag i det stora köpcentret med min mor och min vuxna dotter. Min dotter plockade åt sig ett plagg här och ett där. Själv hittade jag den raraste lilla skål och de finaste små dukar (ja, här ser du måste ha skålen). Ja och så var det allt lite här och lite där med. Min mamma valde efter mycket velande ut en vacker blus till sig själv. När vi så vandrade fram i värmen, bland folkvimlet, så tittar min mamma lite frågande på mig och min dotter. Sedan gjorde hon klart för oss hur märkligt det känns när vi båda bara plockar åt oss allt som vår lust vill ha. Att vi inte ens gjorde det med minsta tveksamhet. Borta är för min och min dotters generation de tidigare generationers sparsamhet och praktiska läggning. En sparsamhet som de ärvde från sina föräldrar och från fattigsverige. Ett Sverige som det var då en gång, när det parti jag tillhör, var stort och det statsbärande partiet.


Idag så rasar det i botten. Partiet har svårt att hitta sin identitet i Alliansens Sverige. Ett Sverige, som jag sa, av privat konsumtion och självförverkligande i motsats till offentlig konsumtion och solidaritet.

Partiet har blivit en käck smajliros och en ansiktslös massa av partimedlemmar. Utan ledning och utan röst. Och så, vi saknar vår solidaritet, och så, vi saknar vår offentliga konsumtion. Men till vilken nytta ska det vara, det har vi inte riktigt hittat en motivering till. För allmänhetens världsbild är inte den världsbild som Socialdemokratin en gång byggde, utan världsbilden är den av rikedom och oändlig tillväxt. Förnekelsen av - klimatförändringar, slutet på den billiga oljan och finanskollaps - är stark. Samband mellan dessa tre fenomen kan svåreligen ses. Framförallt om man ägnar en av dem i taget uppmärksamhet och försök till åtgärder. För att dessemallan sticka in lite självförverkligande och privat konsumtion. För hur kan dessa tre stå för dörren när vi dignar i allt detta överflöd?

Kanske har den käcka smajlirosens parti gjort sitt? Förhoppningen är då att andra partier, som maskrosens parti t.ex. då anammar solidariteten och den offentliga konsumtionen. För när vi står inför de svårigheter som de tre hoten kommer att orsaka då kommer vi att behöva detta. En väl utbyggd infrastruktur som bygger på annat än fossila bränslen och nya sätt att fördela det vi har.

Tanken på att det var dags att börja skriva lite här var när jag läste ett inlägg på Björn Sundins blogg idag. Där han har som nyårslöfte att lova att inte begära att någon partikamrat utesluts. Att han aldrig begärt någon utesluten, tyckte han inte hörde dit. Sundin är bara en av alla - och nu jag med - som skriver om vårt partis tillstånd. Vi som inte heller lyckats ta rodret och göra vår röst hörd.

Själv tror jag att det står mig närmre till hands att utesluta sig själv ur den käcka rosens parti. Själv har jag svårt att se vilken politik mitt parti har tänkt sig att föra överhuvudtaget. För som jag sa, så saknar partiet både ledning och röst. Och inte är det de ledandes fel. För själv har jag heller inte gjort mig ett namn, varit stark och format en god politik för mitt parti. Att vi när vi skulle välja partiledare inte hade en hel drös med förtroendeingivande och välkända politiker att välja bland, är ju knappast Juholts fel. Förtroende måste man ju bygga upp från grunden hos folk och det är ju något som ingen annan, av de då föreslagna kandidaterna, hade gjort heller. Det fanns ingen Palme eller ens en Wahlström att ta över rodret.

Så med ett nytt år framför mig så funderar jag över på vilket vis jag kan göra nytta här i världen om jag är med i den käcka rosens parti? Eller om det möjligen är på något annat sätt jag ska försöka? Eller så kanske jag ska ge mig in i det här med självförverkligande - lite resor runt världen - blundande för vad flygplan släpper ut. För det kan jag väl ändå få unna mig, jag menar jag som hade köpstopp i ett helt år. Jag har väl gjort mitt? Visst är jag rätt helig? Jag har ju dessutom som nyårslöfte att skänka bort fler leenden. Ja menar det kostar ju inget och kan göra så stor nytta.

Den ifrågasättande generationen med....

Vi kan aldrig ta för givet att just demokratin är här för att stanna. Dialog och diskussion kring demokratins värde och dess alternativ måste för alltid vara en levande debatt. Gårdagens debattartikel i DN av Staffan I. Lindberg på Statsvetenskapliga Institutionen på Göteborgs Universitet talar sitt tydliga språk. Jag är som lärare på högstadiet inte förvånad att undersökningen visade att allt för många unga människor både kan tänka sig att sälja sin röst till den som betalar och kan tycka det vore bra med en stark ledare som kunde strunta i riksdag och val. De spekulationer som denna artikel och dagens ledare i DN ägnar sig åt, skrapar bara på ytan, av vad som kan vara orsaken till att unga människor kan se det på detta vis. Att vara mer intresserad av sitt eget självförverkligande och att man "glömt" värdet av demokrati, när man växt upp långt ifrån kalla krigets skugga och att man i dagens värld t.ex. ser Kinas framgångar som önskvärda.

I mitt klassrum har dialogen varit levande i just demokratifrågan och just att den får vara levande och att man får ge uttryck även för funderingar över önskan på en stark ledare, är ju själva grunden för en demokrati. Tillåtelsen att få fundera och väga för och nackdelar mot varandra. För just i möjligheten vad en ledare som inte behöver lyssna på andra kan åstadkomma, både i gott och ont, måste vara i fokus på denna diskussion.

En fråga som mina elever oroas över, då fjärran från den bild som ges av den själviska tanken om självförverkligande bara (även om denna tanke ofta också finns hos de unga), är oron för vår jords framtid. Avsaknaden i förra årets valrörelse i frågan, som om klimat, energi och resursbrist inte vore ett hot, snurrade valrörelsen på med hopp om tillväxt och jobb. Eleverna är nog så klarsynta att se denna brist, många av dem, och också klarsynta nog att förstå att krav på åtgärder inte är gångbara i en valrörelse, med budskap om att vi måste sansa oss och skära ner på vår konsumtion och mera dela det som vi har. I detta sammanhang har tanken på diktatur då även dykt upp. Om inte demokratin kan rädda jorden, då måste vi ordna det på ett annat vis.

Med blickar mot Kina och dess lagstiftande församling, som är den församling i världen med flest experter och högutbildade, där man "tar tag" i problemen och går i bräschen för ny grön teknikutveckling. Då är det inte konstigt om unga blickar ditåt. Det ÄR ett dilemma och inte alldeles lätt att veta hur man ska lösa våra problem och enkla lösningar blir lätt svaret. En stark ledare som kan göra precis det som behövs.

Vad de unga många gånger då helt har missat är att i den stund man överlämnar sina röster, sin egen möjlighet att påverka, i händerna på den starke ledaren så har man också förlorat kontrollen över vad ledaren genomför. För de unga är i grunden inte intresserade av att inte få göra sin röst hörd, så är det inte alls, för vi har fostrat just den kritiskt tänkande generationen, som ifrågasätter och då även vår syn på demokrati. Där någonstans i klassrummet startar då ibland längtan efter ordning. I klassrummet där vi vill att våra unga ska lära sig att vara självständiga, få göra sin röst hörd så uppstår dilemmat av att vem ska då styra och hur ska då ordning skapas? Så någonstans är det nog i detta också tanken på en stark ledare väcks - när man vill ha lugn och ro i klassrummen med. Och där, ja där har lärarutbildare en oerhört viktig roll och det är i att skapa en lärare som är den demokratiska starka ledarens om kan visa för ungdomen hur demokrati kan genomföras och ändå leda till ett gott klimat och ett gott samhälle. Och nej, jag tror inte att de unga skulle låta en stark ledare dra iväg på fel håll, till det är de allt för kritiskt tänkande och självständiga.

Arktis jordens blod

Det är med stor oro jag ser hur man nu från alla håll börjar närma sig Arktis med tillväxt av pengar för ögonen. När Ryssland nu satte upp sin flagga på Nordpolen, monterades den på havsbotten istället för uppe på isen, som man gjorde förr. Det låg något tryggt och förgängligt i forna tiders krav. Där isarna kunde flytta på sig och skydda djupen och och Arktis myllrande djurliv. En plats på jorden som man har kunnat betrakta som det mest rena och mest näringsrika vi har. Där Golfströmmen söker sig upp längst Skandinaviens kust för att vända och fylla på med näringsrikt, kallt och rent vatten för att återföra och befrukta de sydligare breddgraderna igen. Som ett hjärtas pulserande slag för jorden.

Greenpeace försöker göra sin röst hörd när oljebolag vill provborra efter olja. Carl Bildt skrev i DN i förrgår om de förhandlingar om Arktis som finns idag och de krav som olika länder ställer. Inga kriterier för vem som har rätten att äga Arktis finns. Här blir det en strid och vem som förlorar, det begriper ju vara och en. Om striden slutar med vinst för någon som kan exploatera Arktis, så blir det förlust för oss alla. Vinst blir det bara om vi väljer att göra hela Arktis till ett fridlyst område.

Bildt talar vidare om vikten av värna miljön, men i Bildts värld handlar det om att t.ex. hitta på regler runt hur vi ska förebygga risken för oljeutsläpp i Arktis och han talar även om de mineraler och andra ekonomiska värden som finns i Arktis, som han förutsätter att människan nu ska exploatera. Som om det är givet att vi ska.

När isen smälter bort allt mer i Arktis blir havsytan frilagd. Öppet vatten suger åt sig värmen i solens strålar. Förr var det istället istäcket som reflekterade bort solens strålar. Så minskande isar får bollen rullning till en allt snabbare nedsmältning. Och där i iskanten står oljebolaget Cairns redo att provborra. Och Arktisk är djuphav, de vill provborra på 1500 m djup. Samma djup som Deep Water Horizon stod på Mexikanska golfen. Kanske kan Bildt då förhandla fram några dokument med rådgivande säkerhetsföreskrifter, så att ingen olja läcker ut.

Sedan till frågan att bryta mineraler. Arktis till skillnad från Antarktis har ju ingen landmassa, så var ska man bryta? Och hur kan man bryta på ett rent och säkert sätt på havsbotten? För mig veterligen är landmassan i området - Grönland - redan upptaget av Danmark.

Och striden fortsätter - går att läsa i DN igår och som alltid dagen efter i NA - om vem som ska äga Arktis. Länder som Ryssland och Canada, som har sina kuster mot havet, hävdar givetvis sin rätt och andra länder sin historiska rätt. Sverige och Bildt hävdar sin genom att vi haft forskningsfartyget och isbrytaren Oden på plats tidigare.

Under tiden så blottas havsytan allt mer och Arktis framtid ser allt mer mörk ut. Det friska näringsrika havet som varit jordens blod i hjärtat Golfströmmens pump är snart ett minne blott.

Det blir som vi tänker

Vad krig är och krigets historia

Krig är ”storskaligt organiserat våld mellan politiskt organiserade grupper”.Man har ibland haft definitionen att minst 1000 dödsoffer ska finnas för att det ska betraktas som ett krig. På senare tid har dock krigen förändrats så då utesluter det en del konflikter. Så det är inte alltid ett bra kriterie.

Krig har genom tiderna förändrats. Under antiken träffades man på slagfältet och gjorde upp i strid och då var det i huvudsak soldater som var offer för krigen. Men plundring har i alla tider setts som en del av kriget, då det var ett sätt att proviantera och då även skedde våld mot civilbefolkningen med.

Under medeltiden kom borgen (sådana fanns även under Antiken – framförallt grekernas tempel – som Akropolis var också ett ställe att söka skydd) så blev krigen mer utdragna. Det var svårt att inta borgen och långdragna belägringar gjorde att det kostade att föra krig och därmed gjorde väl byggda borgar att man undvek strider och mindre feodala riken kunde uppstå och överleva.

Det som senare kom var krig mellan stormakter, både till havs och till land. Även detta på slagfält. Soldaterna var väl synliga, i klara färger, för att inge skräck och visa det stora antalet. Detta kom att förändras i om med industrialiseringen där massproduktion av vapen och nya vapen gjorde dödandet till en slakt. Även om det amerikanska inbördeskriget var det första industrialiserade kriget, så var det först under första världskriget som man kunde se dess full potential. Kulsprutor och handgranater chockerade båda stridande sidorna, som trott att segern var inom någon vecka. Och man grävde ner sig i skyttegravar och ägnade fyra år åt ett stillastående krig på västfronten, med en slakt som man aldrig tidigare hade skådat. Dödsläget bröts med nya vapen och nya maskiner. I form av pansarvagnar som gjorde att man kunde skydda sig från kulsprutorna och även flygplan användes mot slutet av kriget på ett mer effektivt vis. Första världskriget kan väl sägas vara det sista kriget som fördes i huvudsak på slagfältet. Efter det har alla krig blivit sådana att det i lika stor grad involverar civilbefolkningen. Framför allt är det då flyget som har ändrat på detta. Andra världskriget kom att ha ett större antal civila offer än militära.

I och med atombombens uppfinning och andra världskrigets slut så har krig förändrats. Tidigare har det handlat om stater som gått i krig mot varandra. Nu hade de två stormakterna Sovjet och USA sina kärnvapen och fler stater därtill och det gjorde att en maktbalans i terror upprätthölls. Någon regelrätt varmt krig kom inte att föras mellan stormakterna under det kalla krigets tid – slut 1989 (Berlinmurens fall). Men enligt realismens sätt att se det så är det just denna terrorbalans med hot om absolut förintelse som gjort att vi haft fred mellan dessa stormakter under så lång tid. Atombomben fyllde alltså då sin funktion. Gustavsson och Tallberg tycks se det som en självklarhet att så är fallet.

Den krisföring som sedan funnits har i oftast handlat om inbördeskrig och under kalla krigets tid då inte sällan med stöd av stormakterna, utan de behövt gå i regelrätt strid med varandra och riskera kärnvapenkrig. Tillfällen då kallt krig blev varmt, som Vietnamkriget, Koreakriget ochAfganistankriget. Sedan 90-talet har de flesta krig fortsatt varit inbördes och i den tredje världen. Inte minst har upplösningen av de forna öststaterna lett till inre konflikter. Alltså har kriget gått till att bli ett lands interna angelägenhet från att har varit mellanstatlig.

Om krigets framtid finns olika syn på. Från det att då krig ej längre ses som moraliskt försvarbart så kommer det att upphöra. Detta kan man redan se mellan demokratiska och industrialiserade länder, där verkar det idag som nästan otänkbart. Men andra ser det som att krig alltid kommer att finnas. Det har funnits långa perioder av stormaktsfred förut, så det kan förändras.

Själv är jag väl benägen att se det på detta sätt, tyvärr. Så länge vi kan ha tillväxt och jordens resurser räcker till, så kan säkert freden bestå mellan demokratier, men vad händer när det blir brist på energi framför allt? Hur står sig då konkurrensen och viljan att inte använda vapen, när tillväxt som man inom den liberala synen ser som så nödvändig inte är möjlig för alla på en gång? Här måste vi då ändra vår syn på människans möjligheter och går från the grand theories som realismen och liberalismen utgör och se på fler möjligheter till att styra vår framtid. Annars är risken stor för fler krig och att vi går mot en brun värld. Någon som målar upp det vi behöver göra på ett målande och positivt sätt är Hans Rosling.

Ett tredje sätt att se det enligt Gustavsson och Tallberg är att kriget kommer att förändras. Från mellanstatliga krig mot inbördeskrig i diktaturer, terrorism och organiserad brottslighet.

Hur uppkommer krig enligt forskningen

Forskningen om krig har funnits länge. Från början var dess huvudsakliga syfta att försöka hitta mönster för hur krig på bästa sätt kunde vinnas. Detta finns nedskrivet i Kina redan för 2500 år sedan. Det var först på 1700-talet som Kant började undersöka hur krig kan undvikas. Dessa idéer låg sedan till grund för Woodrow Wilsons initiativ till Nationernas Förbund som fredsprojekt. Fortsatta funderingar på hur krig kan undvikas har både handlat om synen på på ett försvar som avskräckare och att då vapenbalansen som fredsbevarare. Inte minst har man sett, som jag sagt, kärnvapen som den terrorbalans som bäst skapar fred. Detta i den rationalistiska forskningen. Den har dock blivit kritiserad av bl.a. Carl Sagan som sett risken allt för stor att någon missförstår och ändå startar upp ett kärnvapenkrig. Dessa vapen är enligt denna syn ingen garant för fred.

Själv är jag givetvis benägen att hålla med, det är bara genom ren tur och lite skicklighet som världen kunde fortsätta att vara beboelig. Det höll på att få en ända med förskräckelse när jag bara var halvåret gammal år 1962 under Kubakrisen.

Hur uppkommer då krig. Gustavsson och Tallberg beskriver tre olika anslysnivåer. Individnivån där man har studerat historiska personer som Hitler och Napoleons agerande som det som gav upphov till kriget. Man kan även betrakta det ur en statsnivå, där statens struktur är förklaringen till om krig inleds. Här ser man då t.ex. demokratier som mindre benägna att starta krig. Detta ur ett liberalt perspektiv. Även det marxistiska menar att kommunistiska stater inte strider mot varandra, en internationell solidariet mellan proletärer. En tredje nivå är förklaringen till krig på systemnivå. Detta är ur realismens perspektiv, där man ser det som att det mellan stater uppstår anarki och därmed finns aldrig någon garant för fred och tryggehet mellan stater. Därmed kommer stater alltid att rusta för att försöka hålla sig med mer maktmedel i avskräckande syfte mot andra länder.

FN:s fredsbevarande och fredsframtvingande roll

När det gällde förhandling mellan länder så var det i början i första hand till för att hindra krig och ändå kunna förhandla fram fördelar för sitt eget land. Detta gjordes genom diplomati – den klassiska som skedde hemligt. Att de var hemliga berodde på att man på det viset såg sig ha möjligt att förhandla, och även få motståndaren till eftergifter, utan att denne skulle förlora ansiktet gentemot sina medborgare, och få opinionen mot sig. Detta var bilateral förhandling. Efter första världskriget kom istället förhandlingarna att vara inriktade mot fredbevarande. Det i sig själv ansågs vara en fördel. Jag tror att detta beror på att just första världskriget var det första kriget som så tydligt visade att krig inte har några vinnare – åtminstone inte det industrialiserade kriget.

I och med FN:s bildande efter andra världskriget – som jag ser det - så kom den första multilaterala diplomatin in i bilden på allvar. Även om försök gjorts redan efter första världskriget givetvis i genom NF. Det som skiljde NF och FN åt, var att det första i huvudsak ägnade sig åt att bevara fred, medan FN även har i uppdrag att stärka de mänskliga rättigheterna och verka för social utveckling. Alltså mycket mer än en fredsmäklare. Utan istället för att stärka de saker som bidrar till en stabilare värld. Idag är mycket av förhandlingarna fortfarande dolda, just för att man inte ska låsa sig vid en position för tidigt. Man använder snarare media för att undersöka opinion för olika frågor än att öppet informera om vad som är på gång. En annan multilateral förhandlingsmiljö, vid sidan om FN, är EU. Jag anser att det är förklaringen till att EU:s transparens därmed inte kan vara densamma som inom en nations egna angelägenheter. Men detta är givevis både på gott och ont. Ja, det var lite bakgrund och nu över till FN:s roll som fredsmakare.

När det gäller FN:s arbete för fred och säkerhet så ligger det på säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet har femton stater som är med – varav fem stycken är permanenta. De permanenta går tillbaka till läget efter andra världskriget och är länderna USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Övriga platser roterar mellan FN:s övriga medlemsländer. Beslut i säkerhetsrådet är bindande för medlemsstaterna. Det är däremot inte besluten i generalförsamlingen, där alla medlemsländer har en plats och en röst. Generalförsamlingen utfärdar bara rekommendationer i form av resolution, deklarationer och konventioner, som medlemsländerna kan välja att skriva på eller ej. Att fred och säkerhet ligger i säkerhetsrådet är givetvis problematiskt då varje medlem dessutom har vetorätt mot beslut. Vilket hindrade det att agera framför allt under kalla kriget många gånger.

Säkerhetsrådet har alltså militära maktmedel i sina händer när det gäller att tvinga fram fred. FN kan därmed genom säkerhetsrådet genomföra fredsbevarande operationer och obeservationer. Där medlemsländer ställer sina styrkor till förfogande att i det blåa baskrarna, finnas på plats för att finnas som en kil mellan de stridande och med de stridande parternas samtycke. Utan att för den delen ta aktiv del och välja sida. I början handlade dessa operationer om att finnas på plats mellan stridande länder. Sedan 1988 har en ny typ av operationer ökat att allt mer, då allt fler konflikter dykt upp i världen som är inomstatliga. Som jag ser det bland annat som en effekt av öststaternas upplösning. Denna typ av inblandning blir därmed även mindre känslig i FN, då det inte handlar om att förhandla mellan länder. Utan att ett land i inbördeskrig istället får hjälp.

En ny sorts operationer har nu även växt fram, de fredsframtvingande. I denna saknar man parternas samtycke och FN går in för att skydda befolkningen. Här kan det vara allt ifrån att gå in för att se till att humanitärt bistånd kommer fram till regelrätta militära operationer som den Libyen idag.

Detta är en ny sorts roll för FN som är mycket problematiskt i mina ögon. Med tanke på den så utbredda synen på internationella relationer som realismen har, så luktar det i detta perspektiv maktutövning lång väg. Här kan man då se FN:s roll som de mäktiga och styrande ländernas verktyg. I detta perspektiv så handlar det då om oljan i första hand, som jag ser det. Västvärldens beroende av oljan i Nordafrika och Mellansöstern. Lättare är att handla i länder utan konflikt och styret spelar då mindre roll. Även marxistiska perspektivet kommer fram till samma svar.

När det gäller det liberala perspektivet, så handlar det om just det som FN står för officiellt. Sprida mänskliga rättigheter, välstånd och fred. Fjärran är all egennytta, utan det hela går bara ut på att skapa en fredligare värld, för ömsesidig handel och välstånd.

Ingendera av perspektiven ger en uttömmande bild som jag ser. Sanningen ligger givetvis i dem alla tre. Här handlar det om många aktörer och de har olika motiv. De som idag höjer sin röst för att FN ska göra något i Syrien gör ju det säkerligen med befolkningens bästa för ögonen. Därför är inte något hela sanningen. Det får oss att inse att sanningar är konstruerade och går att konstruera. Därför är jag mycket intresserad av just konstruktivism, som en ny teori att använda när det gäller internationella relationer. I detta så gör man även människan till den som kan handla och skapa sin egen framtid, vilket är oerhört sympatiskt. Men kan givetvis även var skrämmande. Det betyder ju då även att vi kan skapa en sociala mönster och insikter där diktatur och brun politik är gängse, lika väl som vi skapar en sociala mönster och insikter som går ut på att ha omsorg om jorden, människorna och för en rättvis fördelning. Men det viktiga är att vi ger oss själva möjligheten till att påverka och till att se att vi har den möjligheten. För det blir som vi tänker.


Fakta hämtad ur "Internationella relationer" av Gustavsson och Tallberg

Om det ändå vore slumpen och inte kön som avgjorde

Om det är kontroversiellt att diskutera könsfrågor på internationell nivå, det har jag ingen aning om. Men givetvis kan de då handla om saker som att olika kulturer/stater måste ha sin rätt till självstyre. Med tanke på hur då Nordafrika och Mellansöstern – t.ex. Saudi Arabien med 0% av kvinnlig representation i sin styrande församling. Vad mer intressant är, är att forna öststater återgått till att få en minskad representation av kvinnor efter kommunismens fall. Vilket väl borde bero på att makten då ändock utgick från ett få antal män – även om man gav sken av att det var från en jämställd församling som styrde. (Bergqvist m.fl.s.29ff)

Givetvis måste det förändras så att styrande församlingar runt om i hela världen blir mer jämställda. Det skulle jag förvånas över, om det finns någon här i Sverige idag inte skulle hävda. Med fifty fifty av världens befolkning som män och kvinnor utgör (ja, inte helt – det saknas mängder av kvinnor i världen pga av mord och förtryck) så borde ju även snittet på världens styrande församlingar ligga på fifty fifty. Över hälften kvinnor i en del länder och under hälften i andra, borde det vara om slumpen som styrde. (Bergqvist m.fl. s.28f) Vi har ju idag i Sverige argumenten – inte minst från moderatkvinnor – att det inte ska spela någon roll med kön, utan att det ska vara kompetensen som är det som avgör om man får en position, antingen det gäller näringsliv eller det offentliga politiska livet. Då är man bra naiv om man tror att det ska räcka.

Det är så oerhört mycket som ligger bakom vem som får de ledande posterna. Inbyggt i vår kultur är mans- och kvinnoroller djupt rotade och det finns så många vardagsmönster som styr vem som håller vem om ryggen. Ta bara valet av vem man väljer att gå ut på lunch med. Här är det fortfarande så i dag, i det land som kommit allra längst, vårt eget Sverige, en segregering utifrån kön. Jag är inte förvånad att även gamla demokratier – USA t.ex. - där man inte haft någon form av kvotering har så låg andel av kvinnlig representation i sina styrande församlingar. Och jag tror inte att det enbart beror på att de inte har proportionella valsstystem. Då enmansvalkretsar har en tendens att gynna de redan etablerade – då det är riskabelt att satsa på en ny häst – och de etablerade ofta är män. (Bergqvist m.fl. s33 och 41)

Det finns så mycket inbyggt i maktstrukturer som gynnar män. Ta bara information som maktmedel. Där informationen även ges i informella sammanhang – ute på den där lunchen t.ex. Information som maktmedel kan ju ges som belöning eller undanhållas som bestraffning. (Gustavsson och Tallberg s.173)

När man sedan tittar på vilka positioner kvinnor får i t.ex. regeringar, så är de oftast poster med så kallat ”mjuka” frågor, som välfärd och omsorgsfrågor. Medan männen posterna med de ”hårda” frågorna som utrikes- och finanspolitik. Även detta gynnar männen, då man rekryterar till de allra högsta posterna ofta utifrån de ”hårda” posterna. (Bergqvist m.fl. s.37f) Själv har jag lite svårt för att se mäns och kvinnors intresseområde som så olika. Men att de är olika visar ju studier på våra medborgare, där man kan urskilja mans- och kvinnofrågor. (Bergqvist m.fl.s.97) Att fördelningen i politikområden skulle vara av naturen given har jag dock lite svårt att ta till mig, som särartsfeminismen menar. (Gustavsson och Tallberg s.119) Här handlar det givetvis även om vår kultur där vi skiljer och fostrar män och kvinnor olika. Kanske är det som en del i kvinnorörelsen säger, att om kvinnor får mer att säga till om i internationella frågor som får vi större chans till fredliga lösningar på konflikter.

Själv tror jag dock att det handlar mer om vi med tiden kommer att frångå synen på människan som realismen har, där staten liksom individen bara kan se till sin egennytta i sitt handlande. Eller som liberalismen ser det, som att marknaden löser allt. Bara vi handlar med varandra så blir det bra. (Gustavsson och Tallberg – boken i stort). Istället finns det andra dimensioner som vi människor bara börjat nosa på i vad som styr en individs och en stats handlade, som vi själva kan styra över, vi människor som kollektiv. Vi kan nämligen konstruera mer sunda normer och sedan se till att de får spridning och gillas. Och se handlandet som inte förutbestämt utan möjligt att skapa – att handlandet både styrs av det materiella och de sociala strukturerna, så som konstruktivismen menar.

Kanske har kvinnor i vår kulturs fostran fått mer av detta – det går att se inte minst i de frågor som kvinnor lyfter fram som de viktigare – som avveckla kärnkraft, tolerans mot homosexuella och sextimmars arbetsdag. (Bergqvist m.fl. s.97) Men en sak är given vi ska inte behöva i EU ta ”familjfoton” som den i Gustavsson och Tallberg (s.110) visar på EU toppmöte 2005 i Bryssel, där rad på rad av män breder ut sig – alla i samma kostym och den enda kvinnan skyms av två män som skakar hand med varandra.

Litteraturen jag referar till är:
"Internationella relationer", Gustavsson och Tallberg
"Kön och politik", Bergqvist m.fl.

Två av Sveriges Ekokommuner - ett miljönätverk och dess påverkan på dessa kommuner

Tyvärr så kommer inga fotnoter med källhänvisningar med i denna form.

Maja Stopek
Statskunskap A II
A-rapport den 27 mars 2011
Örebro Unviversitet


Problemformulering

Jag kommer att undersöka hur två kommuner har påverkats av att vara medlemmar i Sveriges Ekokommuner. Sveriges Ekokommuner bildades 1995 (1992-95 förprojekt) 1 och det är ”en ideell frivillig samarbetsorganisation för kommuner som beslutat att arbeta strategiskt och systematiskt för hållbar utveckling”. 2 Inledningsvis utreder jag bakgrunden till föreningens ideologi och dess politiska kultur.

I själva undersökningen tittar på på Helsingborgs kommun som varit medlem sedan 1994 och som dessutom har ordförandeskapet för Sveriges Ekokommuner, alltså en kommun som varit med länge. Jag tittar sedan även på Jönköping som blev medlem först 2008, fast som tidigare haft medlemskap i Uthållig kommun, ett annat nationellt klimatnätverk 3. Det jag vill utreda är:

Hur har kommunernas målformuleringar i miljö- och hållbarhetsfrågor påverkats av att vara medlem? Hur har Sveriges Ekokommuners ideologi och politiska kultur påverkat dessa formuleringar?
Vilken roll förväntas politiker, tjänstemän och kommunmedlemmarna ha i detta arbete? Hur slår t.ex. New Public Management igenom?


Bakgrund och teori

Sveriges Ekokommuner har som vision att alla kommuner skall i sina beslut beakta fyra hållbarhetskriterier:

” 1. Ämne från berggrunden får inte öka i naturen.
Villkoret innebär att vi skall sträva efter att minska spridningen och nyanvändningen av material som hämtats ur berggrunden, exempelvis tungmetaller och olja. Detta kan ske genom att minska användningen av dessa ämnen och samtidigt öka återanvändningen av de ämnen som redan finns i samhället.

2. Ämnen från samhällets produktion får inte öka i naturen
Villkoret innebär att vi skall arbeta för att minska miljöpåverkande utsläpp från samhällets produktion och energianvändning. Detta kan exempelvis ske genom att öka vår återvinning av källsortering samt sträva efter att minska förorenande utsläpp till luft och vatten.

3. Det fysiska underlaget för naturens kretslopp och mångfald får inte utarmas
Villkoret innebär att vi inte ska använda våra resurser i en snabbare takt än vad naturen hinner återskapa dem. Vi ska till exempel undvika att förbruka mer skog och fisk än vad som motsvarar återväxten. Det innebär också att vi skall undvika att rubba balansen i ekosystemet, såsom att ändra grundvattenflöden, skapa jorderosion eller asfaltera över bördig jordbruksmark.

4. Vi ska ha en effektiv och rättvis resursfördelning så att människor kan tillgodose sina behov
Även om alla ovanstående villkor är uppfyllda kan ett samhälle inte bli långsiktigt hållbart om inte människor mår bra. Ett socialt hållbart samhälle karakteriseras av att det tillgodoser de mänskliga behoven för alla människor.”

Varje kommun har två kontaktpersoner varav den ena är politiker och den andra tjänstman. 4

Vad det gäller de mänskliga behoven lyfter Verksamhetsplanen fram den chilenske ekonomen Manfred Max-Neef definition av mänskliga behov. Dessa är fysiska behov, trygghet/beskydd, engagemang, avkoppling, tillgivenhet, förståelse, kreativitet, identitet/mening och frihet. Här är det endast de två första som är basbehov för överlevnad. De övriga behoven går snarast in under den politiska kulturen som är postmaterialistisk som Hauge och Harrop beskriver i Comparative government and politics.

Postmaterialism är en politisk kultur som växte fram från 1960-talet och framåt i framförallt västvärlden. När industrialiseringen och den ekonomiska tillväxten lyckats skapa ett aldrig tidigare skådat välstånd och människornas fysiska behov inte längre stod i fokus, så gjorde det att andra värden växte fram, värden som ekologi, kärnvapennedrustning och feminism. Framförallt de rika skandinaviska länderna fick denna politiska kultur ett starkt fäste och mindre i fattigare europeiska länder som t.ex. Grekland. I ett land som USA var det framförallt de unga och välutbildade i stater som Californien som fick denna syn på tillvaron, en mer progressiv syn. På samma sätt så har det i Europa varit främst en politisk kultur för eliten och de välutbildade. 5

Jag tror att idag håller frågan om hållbar utveckling på att växa sig allt större och då i första hand bland välutbildade. Jag tycker mig se hur denna grupp väljer närproducerat och ekologisk mat och att detta blir den nya trenden. Man har råd och man väljer det som man anser vara bra för jorden. Vi har idag råd att beakta de fyra hållbarhetskriterierna som Sveriges Ekokommuner ställer upp. Eller åtminstone att försöka beakta. För att uppfylla det fjärde kriteriet om att tillgodose människors behov och rättvist är ju relativt. Vad är tillräckligt när det gäller de grundläggande fysiska behoven är något vi ännu har att ta ställning till? Med en postmaterialisk politisk kultur finns möjligheten att likställa de även icke-materialistiska behoven som Max-Neef lyft fram. Fast risken är väl att för att åstadkomma en hållbar utveckling kan vi behöva tumma på de fysiska behoven. Som ett exempel så kan kanske inte bilar vara allmängods i framtiden om man skall kunna hålla de tre första hållbarhetskriterierna. Hur många skulle anse att bilar inte är ett grundläggande behov i västvärlden?

Stig Montin skriver att man på senare tid har i Sverige och kommunerna riktat om synen något på hur man skall uppnå det hållbara samhället. På nittiotalet handlade det om Agenda 21 med fokus på ett hållbart samhälle ur socialt, ekonomiskt och ekologiskt hänseende. Detta har kommit att hamna i konflikt med behovet av ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft. Man har på 2000-talet istället tonat ned det och regeringen satt upp sexton miljömål (inledningsvis var det femton mål som Montin talar om) för både regioner och kommuner att ta hänsyn till. Man anser att ekologisk hållbarhet och ekonomiska tillväxt går att kombinera. 6 Dock har man hela tiden från regeringshåll, både Göran Persson 1996 och Fredrik Reinfeldts regering, sett den hållbara utvecklingen som ett sätt för Sverige att få tillväxt i gröna näringar. 7 Här kan man dra kopplingen till New Public Management, som ett led i dessa nyliberala tankegångar. Jag återkommer till NPM nedan.

Gustavsson visar i sin avhandling Mellan det globala och lokala att vi i Sverige idag har tre olika klimatnätverk för kommunerna. Klimatkommunerna, Sveriges Ekokommuner samt Energimyndighetens program Uthållig kommun. Av Sveriges 290 kommuner är drygt 140 med i något sådant nationellt nätverk. Sveriges Ekokommuner har i dag 80 medlemmar och som policy nätverk fungerar inte hierarktiskt utan nätverksskapande. 8 På samma sätt ser ju också Sveriges Ekokommuner sig själva. I sina verksamhetsmål ser det som att kommunerna skall fungera på flera plan. De ska verka som förebilder och föregångare, som pådrivare och opionionsbildare och som kunskapsförmedlare och en arena för erfarenhetsutbyte. Förutom detta ska kommunerna även arbeta med gröna nyckeltal som rapporteras in. 9

När jag tittar på de två kommunerna är det intressant om man kan se om New Public Management samt mål- och resultatstyrning fått en genomslagskraft även i deras miljöpolicys. När kommunernas ekonomi försämrades på 80-talet växte dessa fram som ett sätt att se om man med marknadskrafterna kunde effektivisera kommunerna. Ovan har vi sett hur både socialdemokratisk och alliansregering räknat med detta, nämligen att miljöområdet ska kunna bli det nya området för ekonomisk tillväxt. Hur kommunerna har påverkats av detta är intressant att se. Ser man det som att den mest effektiva styrsättet är att politikerna sätter upp mål och sedan följer upp enbart, och att tjänstemännen ser till att utföra uppdraget däremellan och gärna då på ett marknadsmässigt effektivt sätt. 10 NPM går steget längre i avpolitiseringen av offentliga verksamheterna. Där man ser verksamheten som producent och medborgarna som kunder. Det ska finnas konkurrens och utförare kan vara både offentliga och privata aktörer. Det viktiga är inte vad de är, utan hur verksamhetens styrs och konkurrensutsätts och att den är helt avpolitiserad. 11

En annan sak som jag tittar närmre på är av vem miljöpolicyn ska utföras. Vilken roll spelar politiker, tjänstemän och medborgare. Hur är det tänkt att man skall få spridning? För den allra största utmaningen för en kommun är inte de saker man själv som kommun kan uträtta i de offentliga verksamheterna utan det är de val som medborgare och företag gör. Här spelar socialt kapital och demokratins genomslagskraft en avgörande roll. Om inte människorna tror på det politikerna vill uträtta är i deras eget intresse så är de knappast genomförbart. Räknar man med den lilla politikens roll i det hela av föreningar, lokala utvecklinggrupper och andra intressegrupper. Vilken roll tänker man sig t.ex. att företagen skall ta? 12

Om man använder Herbert Tingstens analysmodell i tre steg på idéerna bakom Sveriges Ekokommuner så framgår det tydligt som en ideologi.13 När det gäller de grundläggande värdena så tar man tydligt ställning för en rättvis fördelning och att det är viktigt att tillgodose människors behov av resurserna i sitt fjärde kriterie. Alltså kan man inte här sätta detta åt sidan för jordens överlevnad.

När de gäller omdömena om samhället, eller omvärldsanalysen, så talar den sitt tydliga språk i att man ser jordens tillstånd som i kris. Bristande resurser och rädsla för att vi genom att bruka jorden för hårt ska förorena jorden för mycket. Kretsloppstänkande är i fokus. Alla de tre första hållbarhetskriterierna handlar om detta.

När det gäller kontreta handlingsrekommendationer så är det just beaktande av de fyra kriterierna som ligger till grunden för hur man ska handla. Man ska väga för och emot. Det långsiktiga målet ska alltid vara hållbarhet, ren miljö och rättvisa, men på kort sikt kan man behöva tumma på en eller flera av kriterierna för att nå det långsiktiga målet. 14 Dessa fyra hållbarhetskriterier bygger på Det Naturliga steget och dess metodik. Där man ägnar sig åt målbildsarbete för att sedan gå tillbaka och se hur vägen dit bör bli – så kallat back casting. 15


Undersökning

Helsingborg

Helsingborg har ca.125 000 och har varit Sveriges Ekokommun sedan 1994. Miljöarbetets huvudansvar ligger på Miljöförvaltningen men miljöarbetet är uppdelat på många förvaltningar, vilket också tydligt ses i miljömålen. Stadsbussarna går på biogas och många skolor är Grön Flagg Certifierade. Flertalet olika miljöprojekt finns i staden. Kontaktpolitiker är Miljönämndes ordförande Lars Thunberg (Kd) och kontaktjänsteman kommunens miljöstrateg Camilla Alfredsson. 16

Kommunfullmäktige har 65 ledamöter, varav 23 av dem är Moderater och 20 är Socialdemokrater. Moderaterna styr tillsammans med Folkpartier och Kristdemokraterna, men har inte egen majoritet. Sverigedemokraterna har hela åtta mandat och Miljöpartiet sex mandat. 17

Miljöprogram för Helsingborgs stad 2011-2015

Man behöver inte ta sig långt in programmet förrän man tydligt kan skönja samma tankar och samma ideologi som i Sveriges Ekokommuners fyra hållbarhetskriterier. Hela programmet inleds med detta som kommunstyrelsens ordförande och ordföranden för den politiska styrgruppen.

”För Helsingborgs stad innebär hållbar utveckling att använda både mänskliga resurser och naturens resurser medvetet och balanserat genom att ta såväl sociala som miljömässiga och ekonomiska hänsyn. Hållbar utveckling utmärks av att de gemensamma resurserna används effektivt och där behoven är som störst för att uppnå uppsatta mål. Att hushålla med resurserna över tiden så att kommande generationer får minst lika goda förutsättningar som nuvarande, är centralt för en hållbar utveckling.” 18

Med finns tanken om att tillgångarna är begränsade och ska hushållas med. Även mänskliga resurser räknas in, men även ekonomisk hänsyn kommer här med i bilden. Det långsiktiga perspektivet är centralt.

Vidare talas om att klimat- och miljöhänsyn ska beaktas vid alla beslut som tas i kommunen, att alla anställda ska förstå miljökonsekvenser för handlande och att dessa hänsyn ska tas vid transporter, att energianvändningen ska minska och förnybar energiproduktion öka. Det talas även om att minska användningen av naturresurser och gynna den biologiska mångfalden och att byggandet ska vara miljöanpassat. 19

”Vi utgår från visionen att Helsingborg år 2035 är en livskraftig, energineutral och attraktiv stad som existerar i harmoni med människan och i balans med naturen.” 20

Detta citat visar på tanken av i Det Naturliga Steget av back casting, även om målbilden är bra kortfattad. Det övriga Miljöprogrammet är sedan mål för de närmsta åren för kommunens olika förvaltningar. De sexton nationella miljömålen har också en del i Miljöprogrammet.

Själva programmet är uppbyggt på ett sådant sätt att man satt upp etappmål och aktiviteter på de områden som man berör. För varje sådant mål och aktivitet finns en ansvarig politisk nämnd eller styrelse. Hur fördelningen ser ut mellan politiker och tjänstemän framgår inte i planen. Men det är snarast underförstått att programmet är politikernas målstyrning och att själva aktiviteten ska genomföras av förvaltningen. Några av stadens miljömål är fortbildning av både politiker och tjänstemän. 21

Man har även dessa ambitioner att utbilda kommunmedlemmar, framförallt vanliga medborgarna och men även näringsliv nämns, med olika informationskampanjer. Staden vill även tillhandahålla verktyg för medborgarna för att göra bra miljöval. Här ska webben spela en viktig roll både till medborgarna i stort och till skolorna. Man vill även samarbeta med människor runt deras boende. Vidare följer transport- och energiplaner. Man har mål på att minska utsläppen av växthusgaser med 85% fram till 2050. Planer för avfall, vatten och markanvändning finns med. Ekologisk odling lyfts fram som något som ska öka i kommunen och även att man ska upphandla närproducerad mat. Miljöprogrammet handlar om att sätta upp etappmål och även att ange aktiviteter i samband med detta. Någon angivelser hur resultatstyrningen ser ut finns inte i detta program. Alltså inte hur man utvärderar att målen uppnåtts. Fast då många av målen handlar om aktiviteter så är ju dessa lätt mätbara om de blivit utförda. 22

Tanken om att framtidens miljömålsarbete uppnås med hjälp nya grön konkurrenskraft finns inte med i detta program, mer än det inledande citatet om att man ska ta ekonomiska hänsyn med och även informera näringsliv. Något om hur man här stimulerar näringsliv till att skapa en hållbar framtid finns inte med i Miljöprogrammet. 23 På stadens hemsida finns det information till företag om de miljöbestämmelser som finns, men för övrigt finns inte någon fokus på hur önskvärt och välkommet grönt nytt företagande är. 24

”Ambitionen är att medborgarna ska uppleva miljöarbetet som lustfyllt och utvecklande och att det är lätt att göra rätt. När det som görs för att minska belastningen på miljön inte bara är lustfyllt utan också upplevs spara både tid och pengar ökar motivatio­nen för beteendeförändring.” 25 I detta citat från programmet kan vi se att kommunen ändå försöker visa på nyttan även ekonomiskt med miljöarbetet även om de inte visar på hur.



Jönköping

Jönköping har drygt 125 000 invånare och blev Sveriges Ekokommun 2008. 26 Nästan alla förvaltningar har en tjänsteman som jobbar med miljöarbetet på hel-eller deltid. Det övergripande ansvaret har miljökontorets Agenda 21 samordnare. Kommunen tillverkar biogas till fordon och har som en av de första i landet installerat tunnfilmssolceller på en av sina skolor. Kontaktpolitiker är Ann-Mari Nilsson kommunalråd (C) och kontakttjänsteman är Eva Göransson, Agenda 21 samordnare. 27

Kommunen styrs av en borgerlig majoritet tillsammans med Miljöpartiet. Moderaterna är störst med 21 av fullmäktiges 73 mandat med Kristdemokraterna som näst störst styret med 13 mandat. Socialdemokraterna innehar 27 mandat och har två oppositionsråd. 28
Program för Hållbar utveckling – miljö, framtidens Jönköping 2011-2020

Jönköping har valt att inte ta upp alla de sexton Nationella miljömålen i sitt program för Hållbar utveckling, om de inte satt egna mål för detta. För varje område som de tar upp har de satt upp visioner, mål och åtgärder. Här gäller samma som för Helsingborg, för varje mål och åtgärd ansvarar en politisk nämnd eller styrelse för uppföljning och underförstått är att förvaltningen ska utföra åtgärden. 29

De områden de behandlar i sitt program är vår livsmiljö, boende och stadsutveckling, energi och transporter, produktion och konsumtion och engagera flera. Något övergripande ställningstagande i inledningen av programmet, med Sveriges Ekokommuners ideologi som grund, kan jag inte se. Det som Jönköping istället hänvisar till är Ålborgåtagandet en överenskommelse mellan europeiska städer där det finns 50 åtaganden och detta undertecknade Jönköping år 2007. Även Borgmästaravtalet hänvisas till, vilket är något som även Sveriges Ekokommuner på sin hemsida rekommenderar att man skriver på. Detta avtal går längre i sänkningen av utsläpp av växthusgaser än vad än EU:s mål gör. 30

När de olika områdenas visioner och mål ställs upp så är det i huvudsak Ålborgsåtagandet som har fått ligga till grund. Det är många och detaljerade mål och åtgärderna är mycket detaljerade och därmed lätta att följa upp. Innehållsmässigt handlar det även här om mål som handlar om biologisk mångfald, ekologisk odling och rena vatten, för livsmiljön. För boende och stadsutveckling handlar det om hållbart byggande, vatten och avlopp och om en hållbar infrastruktur, bl.a. önskan om järnvägsutbyggnad. Vad det gäller energi och transporter handlar det om förnybar energi, energieffektivisering, fordonsgas, allmänna kommunikationer och strävan mot ett centrum för cyklister. För produktion och konsumtion så finns bara visioner ännu. Några detaljerade mål och åtgärder finns ej utom då det gäller att få fram matavfall och gödsel till biogasproduktionen. När det handlar om att engagera flera så vänder det sig till skolor och till informationskampanjer till allmänheten för att få dem att inse behovet av hållbar utveckling. Antalet skolor med Grön Flagg ska öka procentuellt, till 12% år 2013 och man har kampanjer för hållbart resande och energieffektivisering. Man vill även använda sin högskola till att få ämnet utrett i masteruppsatser och denna information spridd till allmänheten. 31

Inte heller när programmet går in på detaljerna finns några instruktioner till att de fyra hållbarhetskriterierna ska beaktas i alla beslut. Därför kan jag inte se att medlemskapet i Sverige Ekokommuner har fått någon genomslagskraft i Jönköpings kommun ännu, utan att det är andra nätverk som påverkat deras program för hållbar utveckling.

Vad det gäller grönt företagande så finns det på hemsidan ingen egen rubrik för företagande i kommunen. Så inte heller här presenterar man kommunen som en som önska sig grönt företagande. Inte heller under andra rubrikerna som finns kan man hitta något som vänder sig till kommunens företagande. 32



Sammanfattning av resultat och diskussion

I min undersökning svarade jag på frågorna från min problemformulering och teoridel, som jag här ska sammanfatta resultatet av.

På frågan hur medlemskapet som Sveriges Ekokommun påverkat ställde jag mig följande frågor: Hur har kommunernas målformuleringar i miljö- och hållbarhetsfrågor påverkats av att vara medlem? Hur har Sveriges Ekokommuners ideologi och politiska kultur påverkat dessa formuleringar?

För Helsingborg, som varit med länge, kunde man tydligt se hur Sveriges Ekokommuners ideologi och de fyra hållbarhetskriterierna påverkat Miljöprogrammet. Redan inledningsvis framgår att man ser det som att man måste hushålla med de gemensamma resurserna och använda dem effektivt samt tänka på kommande generationer. Även andra miljömål framförallt de sexton nationella miljömålen har givetvis spelat en avgörande roll i formulering av mål och indelning av själva programmet.

När det gäller Jönköping är bilden en annan, som man kanske kan förvänta sig. Jönköping har tidigare varit aktiv i miljöfrågorna länge, men låtit andra program och nätverk påverka dess program för hållbar utveckling. Här är det Ålborgåtagandet som fått stå som grundläggande modell för programmet. Vilket går ut på att en del europeiska städer kommit överens om 50 åtagande när det gäller miljömål. Jönköpings program blir därför mer en uppräkning av detaljerade åtaganden och saknar därmed mer av en ideologisk förankring. Förhoppningsvis kan medlemskapet i Sveriges Ekokommuner ge dem denna förankring i ideologi så att programmets syfte kan bli mer begripligt. Det är å andra sidan inga egentliga skillnader i det man vill åstadkomma i det två städernas program, de konkreta åtgärderna, utan det är förankring i ideologi som skiljer sig.

Den andra delen av min problemformulering var följade: Vilken roll förväntas politiker, tjänstemän och kommunmedlemmarna ha i detta arbete? Hur slår t.ex. New Public Management igenom?

I båda fallen är det den idag gängse uppfattningen om mål- och resultatstyrning. Båda programmen innehåller övergripande mål och visioner, samt mål på kort sikt som politikerna formulerat och vilka åtgärder som sedan ska genomföras av förvaltningarna. Tydligt är politikernas ansvar för dess genomförande genom uppföljning – resultatstyrning.

Ingenstans ser jag dock att man gått steget vidare i själva programmen och till New Public Management när det gäller synen att detta sköts mest effektivt genom fri konkurrens. Snarast är det kommunens reglering i miljöfrågorna som informeras om till medlemmarna, medborgarna och företagen. Detta så att dessa ska känna till vad som gäller i miljölagstiftning och vilka mål och åtagande kommunen önskar att de tar. Helsingborg talar visserligen om lusten till att verka för en hållbar utveckling, att det kan vara roligt och även i viss mån lönsamt. Men preciserar inte, så som både Persson och Reinfeldt gjort, om nyttan med grönt företagande för tillväxt.

Att komma vidare

Enligt mitt sätt att se det är detta två kommuner med ett omfattande miljöarbete. Man förstått behovet och gräver ner sig i detaljer för att åstadkomma en hållbar utveckling och en ren miljö. Ett nästa steg för dessa kommuner skulle kunna vara förankring hos medlemmarna och även för Jönköpings del en förankring i hållbarhetsideologi, men som jag sa, så har de ju nu tagit steget in i Sveriges Ekokommuners ideologi.

När det gäller båda kommunerna så tror jag att det finns en del att ta till sig vad det gäller omvärldsanalys och visioner. Back casting som metod kan utvecklas mer även i Helsingborg. Deras vision för 2035 var mycket kortfattade. Man visade vad man ville – harmoni och balans med naturen och hushållande med resurser - men man saknar en bild av hur ett sådant framtida samhälle kan se ut.

Inom Transitionsrörelsen i Storbritannien har man startat upp ett sådant arbete med back casting. Rörelsen är en opolitisk gräsrotsrörelse som jobbar på att få med sig alla människor i detta arbete. Inte minst jobbar man med att skriva Transition tales (Omställningssagor) där man ger idéer om hur dessa framtidssamhällen kan se ut. Detta som en motbild mot de bilder som är spridda idag om framtiden. Inte minst har Hollywood skapat dessa framtidsbilder, i antingen en mörk apokalyps (Mad Max) eller i en framtida framstående teknisk utveckling (Star Wars) där vi besöker stjärnorna. 33

Vi behöver därför skapa positiva och realistiska framtidsbilder med utgångspunkt av den omvärldsanalys vi idag har – om jordens sinande resurser – inte minst då vår framtida energibrist. Då vi möter en skakig framtid både när det gäller oljetillgång (peak oil) och kärnkraftens förmåga att ge oss energi både ur säkerhetssynpunkt och ur den bristande tillgången på uran.

Till Sverige kom rörelsen 2009 och kallas här Omställning Sverige. 34 Det pågår för tillfället informationskampanjer och till skillnad från Storbritannien så håller det i Sverige på att bli mer en kommunrörelsen än en gräsrotsrörelse. Omställningsrörelsens verktyg hoppas jag kommer att komma väl till pass för kommunerna när det handlar om att förankra miljöarbetet hos medborgarna.

Aj aj...vad vi bör skämmas..

Min blick fastnar på tre bilder i Svenska Dagbladets nättidning på deras quiz - vad som hände i veckan. Det är en bild Khadaffi, oljeutsläppet och Måns Zelmerlöw. Dessa tre bilder summerar inte bara vår vecka - utan vår tid.

Igår skrattade jag och blev inspirerad av Johan Ehrenberg som kom till Åsbro. Folket där hade gått man ur huse och även de lokala Askersundspolitikerna var bänkade, intresset var stort. Ehrenberg lyckades göra vår tids största akuta problem till lösningsfokuserat. Och det handlade även om man faktiskt kan få slå på teven och se på Måns Zelmerlöw, men att om man bara ägnar sig åt det - ja, då är det kört.

Klimathotet och problemen med de fossila bränslena är givetvis den fråga jag talar om. Vårt oerhörda beroende av olja har fört oss till en situation vi inte borde vara i. Idag skriver Bengt Nilsson i DN debatt med svidande kritik, inte minst mot mitt eget partis tidigare politik, om det svenska stödet till Afrikas diktatorer. Liksom Cecilia Malmström nu får stå och försvara sig, när hon försökt mildra effekten mot flyktingarna i Khadaffis Libyen, på så sätt får vi stå och försvara det bistånd vi gett som nått fel fickor i Afrika. Borgerliga regeringen har fortsatt en politik där man försökt att se till "stabiliteten" som Bildt uttryckte det.

Stabilitet för vad kan man då undra? För att inte gunga båten för mycket för Afrikas folk, så att deras diktatorer blir pressade och missgynna sitt folk ännu mer. ELLER kan det vara så att vi inte vill gunga båten så att det stör oljeexporten. Där står vi nu alla med skägget i brevlådan när Afrikas och Mellanösterns folk kräver sin frihet.

Med det kommer de säkerligen även att kräva rätten till sina egna naturresurser. För den sista halvan av oljan behöver de till sin egen välfärd och som framtida reserv för sin egen utveckling. Och vi måste då se oss om efter andra möjligheter till att få vår energi. Och det är där som Ehrenberg träder in. Det kan tyckas som en piss i Mississippi det här med att tillverka sin egen el. Men när de första datorerna kopplades samman till ett Internet, så var det också en liten händelse. Idag har alla dessa små, små händelser blivit något stort, som gör att du faktiskt kan läsa det jag skriver här idag.

På samma sätt spelar det roll vad du gör. Om du börjar producera din egen el - med solceller, vindsnurror (i luften eller i bäcken) eller på något annat sätt och använder upp det du för tillfället kan och skickar ut resten av den rena elen på nätet för andra att förbruka. Då gör DU skillnad. Tekniken till rena lösningar är redan här och småskalighet och det storskaliga måste både få ett utrymme.

I Askersund som exempel har kommunen nu funderingar på att bygga två vindkraftverk med en sådan storlek att de kan täcka 2/3 delar av deras Askersundsbostäders behov. Det är vardagshjältarna som i samma andetag tar ställning för frihet för Afrikas och Mellanösterns folk, utan att kanske egentligen vara medvetna om det.

Så det är go Energynet go!

Tummen upp....

Vi människor har satt vår prägel på 75% av den isfria landmassan, sa de alldeles nu på Svt2. Så när Kriskommissions rapport Omstart för Socialdemokratin i sin del om Omvärlds och idéanalys ägnar tid åt att diskutera frågor som jordens resursbrist och klimatfrågan, så känns det helt rätt. Äntligen lyfts de väsentliga frågorna fram.

Det jag hunnit läsa av rapporten känns som om man lyssnat mycket bredare inom partiet och nu äntligen får oss att inse att vi i Socialdemokraterna sitter på en ideologi som vi nästan glömt bort och som är lösningen för vår framtid. I rapporten poängteras t.ex. vikten av marknaden och jämställdheten och sätts inte längre i ett motsatsförhållande. Vi tror åter på att vi med mänsklig kraft kan skapa en välfärd till oss alla.

I förrgår lyssnade jag på Lena Sommestad i Tankarnas Trädgård och hon sa också att vi åter måste till jämställdheten att det är det som är den enda vägen till en hållbarvälfärd. För de av er som läst Jämlikhetsanden så inser ni att det är i det jämlika samhället som människan mår bäst. När människor lägger statusjakten på hyllan och slutar avundas och har andra värden i livet, då blir det ett gott samhälle. Med lång livslängd som resultat t.ex. Om människor har tämligen lika välstånd mår de bättre. I rika länder är inte fattiga så fattiga som gemeneman i en del andra länder, men ändock så är livskvaliten sämre i ett sådant land för alla, om klyftan från de "rika" fattiga till de rika "rika" i samma land är mycket stor. Ojämlikheten skapar ohälsa hos både fattig och rik.

Vi har att åter hitta "lycka" som inte bygger på privat konsumtion. I en tillväxtekonomi behöver vi konsumera, annars stannar tillväxten av och idag har alliansen sett till att flertalet har mer pengar i fickan för att just kunna ägna sig åt privat konsumtion. Allt för att sporra ekonomisk tillväxt. Visserligen sägande att denna tillväxt kan komma genom tjänster som RUT.

På Svt2 har de nu kommit till den ändliga resursen olja och vår beroende av densamma. Det tar 300 miljoner år för jorden att återskapa den mängd olja som vi förbrukar på ett år. Och med det så tror jag att jag sätter punkt för detta inlägg.

Ett inlägg i positiv anda och tummen upp för kriskommissionen rapport. Fast nu pratar de visst om Arktis tunnande is också på teve. Så ja, det är bråttom.

S ska välja väg - tre vägar

Tiden tickar på och kandidater lyfts fram och fokus ligger mer på förmågor än på den faktiska politiken.

Men i DN idag berättade Mikael Damberg vad han vill i några sakfrågor - tredelad föräldrapenning, kompetenskonto (så man kan sadla om med ny utbildning när man vill i livet) och en RUT anpassad till småbarnsföräldrar och en förhoppning om jobb genom tillväxt. Det vore väl trevligt tänker jag. Denna riktning där man vill anpassa sig till en vinnande allianspolitik, men göra den lite mer mänsklig. Då man gjort analysen att vi står inför fortsatt tillväxt och det nu handlar om hur vi skall fördela dessa kommande tillgångar.

Och jag tittar sedan på hur Lena Sommestad pratar om vad hon vill. En värld där Kina och Indien nu är i sitt stadie av en växande arbetande befolkning och därmed i sitt stadie av tillväxt för att nå dräglig tillvaro för sina folk. Hur vi är i ett stadie av en åldrande befolkning och borde vara förbi tillväxtstadiet och ha nått stadiet av nöjda - och då jordens resurser är begränsade låter andra som ännu inte nått vårt välstånd få sitt utrymme. Hennes fokus på hållbar ekonomisk och miljömässig utveckling, med nödvändig reformering av ekonomiska systemet, då det är dags historiskt.

Sedan har vi det traditionella - arbetarklassens parti - den där man vill ha en stark koppling till fackföreningsrörelsen. Där går retoriken att känna igen med klasskamp och industrisamhälle. Även denna riktning förutsätter en växande kaka - tillväxt - som vi skall fördela. Och även att det finns både kvalificerade och okvalificerade nya industrijobb i framtiden.

Tre riktningar i ett och samma parti. Tre riktningar som är svåra att förena. Själv ser jag Sommestads syn som den som faktiskt har gjort en korrekt nutids- och framtidsanalys. Men jag tror inte att det är ett vinnande koncept. För vi är inte där än. Trots globalt stigande matpriser, oljepriser, råvarupriser och extrema väderförhållanden, så ser folk ännu inte detta som tecken på en förändrad värld. Kanske om bensinpriset når 20-lappen i slutet av året kan en och annan börja ana. Professor i ekonomisk historia Sommestad pratar nog så att få förstår. Och jag får ju faktiskt hoppas att hon har helt fel - det vore en lättnad. Men tyvärr så tror jag det inte.

På torsdag kommer hon till ABF Tankarnas Trädgård i Örebro och åtminstone jag kommer att vara på plats.

Byta ledare = tillfälle till intern debatt

Urdrag ur ett vänskapligt facebook utbyte med en klok miljöpartist.

Miljöpartisten:

Utan att vara elak eller illvillig: vet partiet vart man vill gå? Vill man återuppta och utveckla arbetet för ett jämlikare samhälle, eller vill man bli ännu ett ointressant småborgerligt mittenparti utan vision om en bättre värld? Sett utifrån tycker jag nog att ni behöver en vision som gjuter liv i er och som kan entusiasmera andra.

Jag:

Klart vi inte har klart för oss vart vi vill. Men vi har en diger idétradition bakom oss som väl håller, för ett jämlikt och jämställt samhälle. Vårt partiprogram innehåller ju alla de ingredienser som fortfarande idag är hållbara. Både liberalismens fri- och rättigheter finns ju med, samt marknaden som en beståndsdel i ekonomin har ju funnits med redan från början, med marknaden som dräng. Detta finns kvar.

Sedan är vi ju fortfarande ett stort parti, så givetvis finns det många viljor och inriktningar som vill hävda sin ståndpunkt. Och när vi skall utse ny ledare så blir ju debatten än livligare. Vi behöver göra en nutids- och framtidsanalys som är hållbar och tar hänsyn framför allt till era hjärtefrågor med. Där har vi en bit att gå. Men där kan t.ex. Lena Sommestad spela en viktig roll och också med sin starka grund i ekonomisk historia.

Hon är varken den starke eller den lyssnande ledaren utan mer en resonerande och saklig. Ert parti håller också på att förändras. Med Fridolin som hyllar Karl Staff och att under hela valrörelsen era språkrör backade från frågan om tillväxt och hållbar utveckling. Som om det inte längre fanns några motsättningar i det. Allt för att bli valbara, till min besvikelse.

Men mitt parti var inte bättre. Att det finns fraktioner i mitt parti också som sneglar åt liberalismen som lösning är inte konstig. Sommestad däremot inser att penningasystem och bankväsende är något som har en begränsad tid i historien. Dags för förnyelsen där internationellt, när vi måste dra ner på vårt uttag av resurser ur marken, så behövs det.

Kanske skall du nu fundera över om Sommestad kommer i vår ledning att byta parti. För det ditt parti saknar är en solid grund i jämställdhet och jämlikhet. Hos er finns givetvis detsamma, men ni är inte lika djupt rotade. Inte när er enda manliga språkrörskandidat hyllar Staff och inte vågar svara ja på frågan om det verkligen hade varit en bra idé med en skattehöjning på bensinen, när vi nu ser att bensinpriset av sig självt gått upp så mycket. Antingen förstod han aldrig vad syftet med höjningen var eller så tror han inte att folk skulle förstå/gilla hans svar. Vi måste tro att människor kan hantera det komplexa i en komplex värld och kan se bortom sin egen vinning. Det var det som Socialdemokratin lyckades göra och forma världens mest jämlika samhälle under merparten av 1900-talet. Det har vi ju läst i Jämlikhetsanden, som du tipsade mig om. :)