Den ifrågasättande generationen med....

Vi kan aldrig ta för givet att just demokratin är här för att stanna. Dialog och diskussion kring demokratins värde och dess alternativ måste för alltid vara en levande debatt. Gårdagens debattartikel i DN av Staffan I. Lindberg på Statsvetenskapliga Institutionen på Göteborgs Universitet talar sitt tydliga språk. Jag är som lärare på högstadiet inte förvånad att undersökningen visade att allt för många unga människor både kan tänka sig att sälja sin röst till den som betalar och kan tycka det vore bra med en stark ledare som kunde strunta i riksdag och val. De spekulationer som denna artikel och dagens ledare i DN ägnar sig åt, skrapar bara på ytan, av vad som kan vara orsaken till att unga människor kan se det på detta vis. Att vara mer intresserad av sitt eget självförverkligande och att man "glömt" värdet av demokrati, när man växt upp långt ifrån kalla krigets skugga och att man i dagens värld t.ex. ser Kinas framgångar som önskvärda.

I mitt klassrum har dialogen varit levande i just demokratifrågan och just att den får vara levande och att man får ge uttryck även för funderingar över önskan på en stark ledare, är ju själva grunden för en demokrati. Tillåtelsen att få fundera och väga för och nackdelar mot varandra. För just i möjligheten vad en ledare som inte behöver lyssna på andra kan åstadkomma, både i gott och ont, måste vara i fokus på denna diskussion.

En fråga som mina elever oroas över, då fjärran från den bild som ges av den själviska tanken om självförverkligande bara (även om denna tanke ofta också finns hos de unga), är oron för vår jords framtid. Avsaknaden i förra årets valrörelse i frågan, som om klimat, energi och resursbrist inte vore ett hot, snurrade valrörelsen på med hopp om tillväxt och jobb. Eleverna är nog så klarsynta att se denna brist, många av dem, och också klarsynta nog att förstå att krav på åtgärder inte är gångbara i en valrörelse, med budskap om att vi måste sansa oss och skära ner på vår konsumtion och mera dela det som vi har. I detta sammanhang har tanken på diktatur då även dykt upp. Om inte demokratin kan rädda jorden, då måste vi ordna det på ett annat vis.

Med blickar mot Kina och dess lagstiftande församling, som är den församling i världen med flest experter och högutbildade, där man "tar tag" i problemen och går i bräschen för ny grön teknikutveckling. Då är det inte konstigt om unga blickar ditåt. Det ÄR ett dilemma och inte alldeles lätt att veta hur man ska lösa våra problem och enkla lösningar blir lätt svaret. En stark ledare som kan göra precis det som behövs.

Vad de unga många gånger då helt har missat är att i den stund man överlämnar sina röster, sin egen möjlighet att påverka, i händerna på den starke ledaren så har man också förlorat kontrollen över vad ledaren genomför. För de unga är i grunden inte intresserade av att inte få göra sin röst hörd, så är det inte alls, för vi har fostrat just den kritiskt tänkande generationen, som ifrågasätter och då även vår syn på demokrati. Där någonstans i klassrummet startar då ibland längtan efter ordning. I klassrummet där vi vill att våra unga ska lära sig att vara självständiga, få göra sin röst hörd så uppstår dilemmat av att vem ska då styra och hur ska då ordning skapas? Så någonstans är det nog i detta också tanken på en stark ledare väcks - när man vill ha lugn och ro i klassrummen med. Och där, ja där har lärarutbildare en oerhört viktig roll och det är i att skapa en lärare som är den demokratiska starka ledarens om kan visa för ungdomen hur demokrati kan genomföras och ändå leda till ett gott klimat och ett gott samhälle. Och nej, jag tror inte att de unga skulle låta en stark ledare dra iväg på fel håll, till det är de allt för kritiskt tänkande och självständiga.