Framtidsveckan för våra barn

Plötsligt tystnar han och rösten brister. Han vänder sig mot kvinnan och säger "nu för du ta vid". Hon förstår först inte varför, men hoppar sedan upp på golvet och fortsätter att tala inför de fyrtiotalet människor som samlats. Hur ska vi gå vidare undrar hon, för det är ju för honom och hans vänner, som vi gör detta. Hon håller upp en tidningsbilaga med en bild av ett barn. Över honom står det Framtidsveckan.

Mannen som närapå brustit i gråt, hade berättat om det läge vi idag står inför. Om klimatförändringar, artutrotning och kemikalier i vår natur som eskalerat de senaste decennierna till oanade proportioner. Han hade berättat om hur unga män idag får allt sämre spermiekvalité av kemikalier och hur en art försvinner var tjugonde minut. Det var när han förklarade att Framtidsveckan inte är ett jippo, utan har ett stort allvar finns bakom och att vi gör det för våra barn, som hans röst brast. Precis som jag själv fick han väl bilden av sina egna barns ansikten för sig och kände skam för vad vår generation åstadkommit med vår planet. Och hopplöshet inför den oförmåga vi har att göra något åt det. Invanda som vi är i våra levandssmönster och vår konsumtion.

Men håll utkik efter Framtidsveckan. Ett sätt att se vad som görs i positiv mening för att göra något för en hållbar framtid för vår planet och vår byggd. Och gör det för Evin och alla andra barn: Keep my earth clean.

Slutet för den käcka rosens parti eller?

Så har då ett nytt år börjat. Året som är det år då Inkakalendern slutar. Det folk som för 600 år sedan i Peru så korrekt lyckades tyda himlavalvet och dess stjärnors gång med astronomisk korrekthet, men som så många andra med dem, med astrologisk tolkning. Varför Inkakalendern slutar just nu - ja, det är det nog ingen som vet. Men att spekulera kring om det betyder världens slut gör tillvaron lite mer spännande. Ungefär som internethaveriet som väntades när tiden slog 2000.

Själv känner jag mig lite lagom domedagsaktig. Men inte för Inkakalenderns skull utan för att jag ser hur allt bara rullar på allt fortare åt ett håll som jag får ångest av. Ord som solidaritet och offentlig konsumtion är inte längre begripliga. Istället är det den privata konsumtionen och självförverkligandet som står i centrum. Ett självförverkligande som vi, i vår del av världen, ser som vår rätt och vårt eget fria val. Det finns mängder med livsstilar att välja på. Världsresennär, storkonsument av ny teknik, gourmet av kanske världens kök eller kanske av det närproducerade och ekologiska matvaror.

Idag finns det till och med livsstilinvandrare och utvandrare. Där man inte flyttar för att söka försörjning eller fly, utan för att kunna leva kanske i samklang med naturen och öppna ett litet ekologiskt pensionat. Ja, allt det där som vi i vår del av världen, där vi har mer än väl råd, ser som vår rätt. Här där vi gladeligen konsumerar resurser som om vi hade tre eller kanske till och med fyra planeten jorden.


I mellandagarna så var jag i det stora köpcentret med min mor och min vuxna dotter. Min dotter plockade åt sig ett plagg här och ett där. Själv hittade jag den raraste lilla skål och de finaste små dukar (ja, här ser du måste ha skålen). Ja och så var det allt lite här och lite där med. Min mamma valde efter mycket velande ut en vacker blus till sig själv. När vi så vandrade fram i värmen, bland folkvimlet, så tittar min mamma lite frågande på mig och min dotter. Sedan gjorde hon klart för oss hur märkligt det känns när vi båda bara plockar åt oss allt som vår lust vill ha. Att vi inte ens gjorde det med minsta tveksamhet. Borta är för min och min dotters generation de tidigare generationers sparsamhet och praktiska läggning. En sparsamhet som de ärvde från sina föräldrar och från fattigsverige. Ett Sverige som det var då en gång, när det parti jag tillhör, var stort och det statsbärande partiet.


Idag så rasar det i botten. Partiet har svårt att hitta sin identitet i Alliansens Sverige. Ett Sverige, som jag sa, av privat konsumtion och självförverkligande i motsats till offentlig konsumtion och solidaritet.

Partiet har blivit en käck smajliros och en ansiktslös massa av partimedlemmar. Utan ledning och utan röst. Och så, vi saknar vår solidaritet, och så, vi saknar vår offentliga konsumtion. Men till vilken nytta ska det vara, det har vi inte riktigt hittat en motivering till. För allmänhetens världsbild är inte den världsbild som Socialdemokratin en gång byggde, utan världsbilden är den av rikedom och oändlig tillväxt. Förnekelsen av - klimatförändringar, slutet på den billiga oljan och finanskollaps - är stark. Samband mellan dessa tre fenomen kan svåreligen ses. Framförallt om man ägnar en av dem i taget uppmärksamhet och försök till åtgärder. För att dessemallan sticka in lite självförverkligande och privat konsumtion. För hur kan dessa tre stå för dörren när vi dignar i allt detta överflöd?

Kanske har den käcka smajlirosens parti gjort sitt? Förhoppningen är då att andra partier, som maskrosens parti t.ex. då anammar solidariteten och den offentliga konsumtionen. För när vi står inför de svårigheter som de tre hoten kommer att orsaka då kommer vi att behöva detta. En väl utbyggd infrastruktur som bygger på annat än fossila bränslen och nya sätt att fördela det vi har.

Tanken på att det var dags att börja skriva lite här var när jag läste ett inlägg på Björn Sundins blogg idag. Där han har som nyårslöfte att lova att inte begära att någon partikamrat utesluts. Att han aldrig begärt någon utesluten, tyckte han inte hörde dit. Sundin är bara en av alla - och nu jag med - som skriver om vårt partis tillstånd. Vi som inte heller lyckats ta rodret och göra vår röst hörd.

Själv tror jag att det står mig närmre till hands att utesluta sig själv ur den käcka rosens parti. Själv har jag svårt att se vilken politik mitt parti har tänkt sig att föra överhuvudtaget. För som jag sa, så saknar partiet både ledning och röst. Och inte är det de ledandes fel. För själv har jag heller inte gjort mig ett namn, varit stark och format en god politik för mitt parti. Att vi när vi skulle välja partiledare inte hade en hel drös med förtroendeingivande och välkända politiker att välja bland, är ju knappast Juholts fel. Förtroende måste man ju bygga upp från grunden hos folk och det är ju något som ingen annan, av de då föreslagna kandidaterna, hade gjort heller. Det fanns ingen Palme eller ens en Wahlström att ta över rodret.

Så med ett nytt år framför mig så funderar jag över på vilket vis jag kan göra nytta här i världen om jag är med i den käcka rosens parti? Eller om det möjligen är på något annat sätt jag ska försöka? Eller så kanske jag ska ge mig in i det här med självförverkligande - lite resor runt världen - blundande för vad flygplan släpper ut. För det kan jag väl ändå få unna mig, jag menar jag som hade köpstopp i ett helt år. Jag har väl gjort mitt? Visst är jag rätt helig? Jag har ju dessutom som nyårslöfte att skänka bort fler leenden. Ja menar det kostar ju inget och kan göra så stor nytta.