Omställningsberättelse - Transition Tale

20 ÅRS JUBILEET

Jag känner mig verkligen rörd när jag står här och tittar på er allihopa, alla ni vretstorpare, pionjärerna för Omställningsinitiativ Hallsberg. Det var vi som var först med ett ekokvarter här i Sverige, det var vi som gick i täten för den stora omställning som idag hela Sverige genomgått. Tänk att det inte var mer än 20 år sedan som vi stod här år 2010 och fattade vårt beslut att nu var det dags att ställa om.

Jag skall inte säga att jag är förvånad över det vi har åstadkommit, för jag trodde på er alla redan från början. Och egentligen var jag inte heller förvånad att vi lyckades visa andra kommuner i Sverige hur vägen bort från oljeberoendet skulle se ut.

Redan före 2010 hade vi ju gjort oss av med oljeuppvärmningen i våra kommunala hus. Men vi hade ännu inte riktigt förstått hur beroende vi var av olja i allt annat som vi ägde. Att bakom varenda en av våra ägodelar och vår mat, låg mängder av värdefull energistinn uråldrig olja. Massor av matmil och energi bakom tillverkningen i fjärran länder. Ja, idag kan vi stolt prata om matsteg.

Vilken tur att vi hade alla dessa sammankomster och öppna möten som gjorde att vi förstod hela vidden av problemet. Och hur vi fick upp ögonen för den rörelse som då börjat sprida sig över världen, nämligen Transtionrörelsen – Omställningsrörelsen.

Tänk så stolt jag var när jag och min gubbe flyttade in i det först byggda huset i ekokvarteret. Visst var det lite tokigt att vi byggt det av halm och puts, när vi nu sett att hampa är ett mycket bättre isoleringmaterial, närodlat och ger friska hus. Virket hade vi klart köpt från våra egna lokala sågverk. Som vi alla alltid gjort sedan dess. Men vårt hus är mysigt med sin storstuga med djupa fönstersmygar och och vårt lilla sovrum bakom köket svalt och fint året om. Tänk att man en gång i tiden trodde att man behövde bo i så stora hus som vi då gjorde.

När jag på kvällarna sitter utefter väggen i kvarterts runda samlingslokal och hör elden spraka och sitter och berättar om forna tider för mina barnbarn, ja, hela kvarterts barn, så gör de ofta stora ögon när det förstår att den storbildsteve som står invid väggen en gång lockade oss till att timmavis på kvällarna titta på påhittade historier om vackra människor som inte fanns. Idag sätter vi ju oftast på skärmen när vi kopplar in Skype och träffar goda vänner i andra Omställninginitiativ runt om i världen. Får ta del av deras berättelser. Jag får prata med min son som först hade 10 svåra år i Brooklyn, innan det också blev ett Omställningsinitiativ. Det är det mest spännande som finns egenligen att få goda idéer från runt om i världen och i vårt eget land.

Våra datorer idag är mest kommunikations- och arbetsredskap. Barnen använder ju bara dem till att prata med vänner runt om i världen och inte som förr till att spela våldsamma spel. De spel och lekar våra barn idag föredrar är de ute i friska luften. Tänk att det fanns några årtionden när våra barn kom helt från uteleken. Tänk vilken risk vi utsatte dem för med deras hälsa.

Fast det är allt med nostalgi som jag tänker tillbaka på flygåldern. Tänker på den sista flygresa som jag gjorde när jag åkte hem från Totnes, efter att jag först fått insikt om Omställning. När jag åkte dit drömde jag om många resor runt i världen med min gubbe, då vi snart skulle ha vuxna barn. Men inte hade jag då insett att lyckan fanns så mycket närmre. Att livet kunde bli så mycket behagligare utan att ständigt jaga äventyr långt bort. Att det är resan och inte målet som är det mest spännande. Att rida, cykla och gå, dit man vill gå på upptäcksfärd. Idag vet vi så mycket mer om våra skogar runt Vretstorp, om dess skönhet och dess mångfald av nötter och ätbara växter. Att ta mina barnbarn i handen och gå ut i skogen är ett helt annat äventyr är de vi hade under flygåldern.

Det är knappt att jag minns hur det var att rida och ständigt möta bilar. Hur rädd man behövde vara och hur illa det luktade. Det var som om vi då alltid tänkte att bilarna kom först. Och vart åkte vi, minns ni att vi åkte till Marieberg odlingscenter, minns ni? Vi kunde i timmavis bara gå runt och samla påsar fulla med prylar, få ont i fötterna, bli hungriga, stå i köer och tycka vi hade roligt. När de unga idag åker till odlingcentret på godsvagnarna som går dit på lördagarna vintertid. Då gör de det för att se museidelen och njuta av växtligheten. Då har de väldigt svårt att förstå när det ser på de fyra museibutiker, som smockfulla med grejer fortfarande står kvar där, hur vi konsumerade. Sedan går de istället och tittar på de växande grönsakernas och träden, som håller Örebro med grönsaker även vintertid. Tur att köpcentret hade så många fönster redan. Bänkarna under apelsinträden är populära utflyktsmål när man ser sprättande höns och gäss hålla ohyran borta från växterna.

Här i Vretstorp hade vi redan då biofjärrvärme, och med brinnande engagemang satte vi igång och odla våra egna grönsaker på vintern, från våra egna uppvärmda växthus. Detta bredvid det i dag så livaktiga sågverket.

Minns ni året 2014, när vi precis hade fört upp våra första vindkraftverk. Hur elnätsägaren ville ta ut sina avgifter för att låta oss släppa vår ström på nätet. Minns ni hur vi då sa tack, men vi klarar oss nog utan er. Hur vi byggde upp vårt eget lokala elnät. Hur tuffa åren ibland var när vinden inte blåste ordentligt eller solcellerna inte gav tillräckligt. Men värme hade våra hus alltid, tack vare vår biofjärrvärme. Så 2022 när allt fler Omställningsinitiativ gjort som vi och elnätägaren gick i konkurs och vi kunde, med 155 andra Omställningsinitiativ, köpa upp hela elnätet för en spottstyver. Och nu så räcker strömmen så bra, för det lilla vi behöver det till.

Tänk att min 22 åriga Peugeot fortfarande rullar och går, som kvartersbil tillsammans med en till bil. Hur den inte tankats med diesel på 12 år och klarat sig fint på rapsoljan. Men ofta är den inte ute, för vi vet ju också att rapsolja är mat. Tänk när vi kunde börja ställa undan våra bilar och kliva på tåget här i Vretstorp igen. Och tänk att vi byggde upp stationshuset till att vara en exakt kopia av vad det en gång var. Jag med bättre material och fönster, men lika vacker som då.

Jag hoppas att ni njutit av vår festmåltid här ikväll, ett firande av den lokala matens återkomst. Hur västhusets alla grönsaker idag smakat ljuvligt, hur våra bönder idag försett oss, liksom varje dag, med bröd från mjöl mald i deras kvarn och potatis från deras fält. Sedan hoppas jag att den helstekta unggrisen smakade bra, även om jag själv inte smakade. För har jag inte ätit kött på 34 år så tänker jag inte börja idag. Tänk att det fanns en gång när de flesta åt kött varje dag. Då kunde ju inte söndagssteken ha avnjutits med någon speciell glädje.

Så höj era glas och tacka vårt bryggeri för den goda äppelcidern vi har att dricka, ja inte ni under 20 år. Och nästa gång när ni går nerför vår gata så tänk tillbaka på den tid då gatan fylldes med bilar och husen runt om stod tomma och slitna. Tänk att vi då varken hade bageri, slaktare, grönsaksbod, skräddare, plåtslagare, värdshus eller ens biograf. Höj glasen! Skål.

Och en sak till. I morgon vill min gamla Qvintus ha en ryttare, då jag tänkt rida Bionix upp till Gallabergsjön, så att de efter sin vecka bakom vagnen får chans att sträcka ut i skogen i galopp. Vem följer med?

En sorgens dag - men med hopp

Bläddrar igenom NA och DN så här på söndagsmorgonen för att hitta artiklar som kan göra mig glad och fastnar för DN:s ledare - Fem punkter för miljön.

Anledningen till mitt sökande är en stor sorg som slagit mig mitt i magen. Sorgen när insiktet har nått mig fullt ut vad det innebär att oljetoppen snart är nådd och klimatförändringars roll för vår existens här på jorden. Då vill jag hitta ljuspunkterna.

Ledaren är skön att läsa. Vi vill och vi försöker hitta lösningar. Punkt ett att nyttja landskapet bättre håller jag helt med om. Vi bör ha en skog och fält med en så stor variation av växter som möjligt. Odling är bäst när variationen är stor och växter lever i symbios och utnyttjar olika växthöjder och djup för rötterna för bästa utnyttjande. När lövträdens blad får täcka marken och bli mull även där barrträd växer. Denna tanke är tanken bakom permakultur. Allt skall ha mer än en funktion. Våra grisar skall både bereda vår jord, böka runt, och bli kött. Våra höns sprätta, lägga ägg och bli kött. Ja, så kan det fortsätta.

Punkt två att satsa pengarna bättre och mer miljövänligt i det offentliga är också skönt att höra. Höghastighetståg är väl knappast en vettig satsning. Bråttom tillhör tiden före oljetoppen.

Punkt tre håller jag inte med om. Vår lösning är inte kärnkraft för vår elström och jag återkommer snart till varför. Lösningen är helt enkelt "power down" och "energy decent". Den stora energinedgången, som med största sannolikhet behöver vara tämligen snabb. Det är just den insikten som ger mig den stora sorg jag idag känner. När jag på morgonen hämtade tidningen, malde mitt kaffe, fyllde vatten från kranen och kokade vattnet på spisen, så såg jag steg för steg vilken av dessa moment jag inte kan utföra utan olja. Även om kranen och spisen kunde fungerat på kärnkraften, så hade inte kaffet eller tidningen ändå varit på plats utan olja.

Vi är med största sannolikhet redan nu på oljetoppen. De allra flesta beräkningar, och de är många, landar runt året 2010. Under 30-60-talen hittade vi många stora oljekällor med god tillgång. Som exempel för varje investerad energienhet (borrning och transport) fick t.ex. USA ut hundrafalt - 100:1 - på 30-talet. Idag ligger den olja vi utvinner globalt på 20:1 och i USA på mellan 11:1 och 18:1. Vindkraft ger 11:1. Vattenkraft är idag högst och ligger på 23:1. Kärnkraft har jag ingen siffra på, men vad det gäller koldioxidutsläpp så ligger den tämligen högt med, om man ser till hela processen från brytning till slutförvaring. På 250 g CO2 per kilowattimme.

På 70-talet hade vi en oljekris. Då vi inte på ett tag hittat några riktigt bra oljekällor. Sedan hittade vi mer och krisen var över. Sedan dess har vi inte hittat några riktigt stora oljekällor mer. Och den olja vi hittar är svårare att utvinna, som ni såg kräver större energiinvestering. Vi måste allt djupare under havet och utvinna allt sämre kvalité av olja. Av världens 98 oljeproducerand länder så har redan 64 nått toppen på sina oljekällors produktion. Att nå oljetoppen innebär inte att oljan då är slut, utan att "glaset" av olja vi hade att tillgå är halvtomt. Vi har alltså lika lång tid på oss att fasa ut vårt oljeanvändande som vi hade att tillvänja oss. Men gör vi så finns ingen olja om 100 år. Fortsätter vi med "buisness as usual", så är det slut mycket snart. Och vad skall vi då använda om vi har en nödsituation? Och om vi gör som vi gjort hittills, då får ju länder som inte fått sin del, fortfarande inget.

Oljan är miljontals år gammal koncentrerad solenergi. För att förstå den höga energiinnehåll så innehåller en tank med bensin på 40 liter lika mycket energi som en människas arbetkraft i fyra år.

Nu är det inte så att det endast är oljan som kommer att nå sin topp. Det kommer att gälla även kärnkraften och urantillgången. Att lägga alla våra kort på kärnkraften är alltså inte en i längden hållbar lösning. Vi måste inse att vi istället måste fasa ut vår energianvänding och använda den till det nödvändigaste. Helt enkelt att det är dags för Omställning - Transition. Sedan har kärnkraften som vi vet många andra nackdelar med. Inte minst så vill jag behålla mitt vackra Systeräng, som ligger några kilometer från mitt hus, där man annars kommer att förstöra landskapet helt p.g.a. uranutvinning, en mycket giftig hantering. Sedan har vi problematiken med förvaring och försäkring av kärnkraften. Inget privat försäkringsbolag skulle ta en sådan risk, det betyder att det är staten som helt måste stå för fiolerna.

Punkt fyra, att slänga mindre håller jag givetvis också med om. Vi behöver komma tillbaka till en förståelse av maten och dess värde. Därför blev jag glad när jag läste NA:s Kumlasida idag om att skolan väljer mer närproducerat och ekologiskt (tyärr ej med i NA:s nätversion). Vi behöver äta mat som kommer från vår egen närhet. Se den odlas. Upptäcka hur underbart gott det är med nyskördade grönsaker och frukter. Njuta av en stek på söndagen. För i vår framtid skall vi äta gott och njuta av gemenskapen. Det är det som är hela idén bakom Omställningen - Transition. Att vi skall låta alla goda idéer som verkar för energinedgången att komma till sin rätt. Lokalproducerad mat, nya små butiker och restauranger. En landsbygd och stad som lever upp. Färre led från bonden till konsumenten. Med mer av vinsten i bondens ficka. I framtiden kommer yrket som bonde vara högt värderat.

Och de har redan börjat - i Totnes i England startade 2006 och nu har idén spridit sig över jorden (så här ser det ut på goggle karta, som du kan zooma in med). Idén om vanliga människors inneboende kraft att starta lokalt och göra det som behövs för Omställningen att leva i Omställningen och göra den till något gott. En bättre livskvalité. Och tyvärr så hör tillväxt i gammal vanlig bemärkelse inte dit, när det handlar om massproduktion av fler prylar. Men vi kan producera så mycket annat.

I Angela Merkels Tyskland står 3,5 miljoner utan jobb och till nästa år beräknas 4,5 miljoner vara utan jobb (tyvärr ej med i NA:s nätversion). Dagens ekonomi med sitt energislukande och sin tro på tillväxt har inte löst dessa 4,5 miljoners försörjning. Vi måste göra det själva och vi kan om vi vill. Att vänta på att politiken skall fixa allt är inte ett alternativ.

Läs mer om Omställning - Transition - på Transition Network och Transition Sweden. Rekommenderad är också "Transition Handbook" av Rob Hopkins - eller kortversionen "Primer" på Transition Networks hemsida. Det är från "Transition Handbook" som det mesta av siffrorna ovan är hämtade.

Omställning - Transition idag!

Först paddlade vi fram längts floden Dart. Tre vuxna och sex ungdomar i varje båt, som med gemensam kraft, sjungande, paddlade oss fram i 4 miles, den sista biten mot tidvattnet. Vi befann oss i Devon, södra England, och hade paddlat ut från staden Totnes.

Efter våra 4 miles och upp en liten biflod - creek - träffade vi Robin Mulder som tog oss på en vandring upp till hans boställe - Landmatters. Under vägen plockade Robin åt sig allehanda ätbara saker och giftiga och visade oss, vad skogen har att ge. När vi kom upp till hans boställe på en kulle visade det sig vara ca. 20 hektar av jordbruks- och skogsmark, med ett tiotal boningshus - eller rättare sagt benders. Tält av canvas med hasselpinnar som böjda tak, (att husen ej var permanenta berodde på lagar om bygglov). Där levde de av vad jorden gav. Utan tillförd el eller användning av olja. De levde enligt principen permakultur.

Några dagar senare besökte vi Riverford farm. En gård i kooperation med andra gårdar i trakten, som odlade grönsaker. De satte ihop grönsakspåsar som de distribuerade tusentals varje dag, med en 35 miljoner punds omsättning om året.

Båda dessa initiativ kan inkluderas i Transition - Omställning - och visar att alla tänkbara intitiativ är möjliga, bara man tänker på att något måste göras åt oljetoppen och klimatförändringarna.

Boken Peak Oil skrevs av Matt Savinar och målade ett framtidsscenario som vi knappast kan önska oss. Något som Transtition, som hittats på av Rob Hopkin, visat kan bli något helt annat. Från en nattsvart framtid med krig om olja, till en rörelse underifrån där människor kan själv och vill själv, göra sig av med oljeberoendet. Transitionrörelsen sprids blixtsnabbt över världen. Det svenska Transition Swedens medlemmar når nu i dagarna säkerligen över 300 medlemmar, och hade i slutet av augusti 200 medlemmar. Det är gratis och görs enkelt på nätet.

Oljetoppen nås när produktionen av olja inte längre kan ökas, då tillgången inte finns där. Hittills har oljeproduktionen kunnat ökas i takt med att efterfrågan ökat. Men snart når vi troligen oljeotoppen, om vi inte redan är där.

Under 30-50-talen hittade vi nya stora oljefält, men sedan stagnerade för att på 70-talet ta oss in i en oljekris. Sedan hittades mer och "krisen" var över. Sedan dess har dock inga större oljekällor hittats och man går allt mer på djupet (långt under havsbotten) och utvinner allt mer energikrävande olja (i oljeskiffer). Det har inte hittats några nya stora källor att ösa ur sedan 70-talet. Det är inte så att oljan tar slut vid oljetoppen, men att då flaskan med jordens all olja är halvtom. Och det bara under bara ca. 100 år av användande.

Så frågan är vad skall vi använda det solguld i högkoncentrat som finns kvar till? Fortsätta som nu? Knappats ett alternativ? När vi också insett vad den enorma förbränninga av olja - fossila bränslen - vi nu ägnar oss åt leder till i klimatförändringar. Vilket väl knappast någon idag ifrågasätter.

Vi fick 30 minuter av Rob Hopkins tid i torsdags. Eleverna som lärt sig om Transtion i tre dagar ställde oerhört intressanta frågor och Rob med viftande händer, karisma och lugn, förklarade så att man kände glädjen och den positiva anda som han spred. På frågan om han var nöjd med hur Transition utvecklats svarade han att han hade inte från början haft någon målsättning. Utan hela idén med Transition är att lansera idén och låta det utvecklas på det sätt som folk önskar.

På frågan om han var vegetarian svarade han ja, men han menade att egenligen så är det inte det viktiga. Det viktiga är att äta lokalproducerad mat. Även kött kan vara en del i det hela, men inte i en så enormt stor utsträckning som vi äter kött idag. Vi fick under veckan lära oss att den gamla engelska traditionen av en söndagsstek är det ideala. För att resten av veckan äta vegetariskt. Och gissa om vi åt gott under hela vecka. För Transition är om välmående och gemenskap. Och att det är inte i alla prylar och resor som vi blir lyckliga.

Transition är inte en politisk rörelse, inte på det sätt som vi idag tänker oss, de politiska blocken. Men givetvis är det ändå i högsta grad politiskt i sitt ställningstagande mot en ekonomi som kräver tillväxt och ett slöseri med jordens resurser. Permakulturen bygger på de tre delarna - people care, earth care och fare share.

Gå med i Transition idag!

Nu måste du dela med dig....eller ej!

Sahlin och Östros i DN debatt idag skriver allt det som jag vill höra. Om höjda skatter för rika och satsningar på utbildning för framtiden.

Tidningen själv låter helt annorlunda. Ja, det är bra av regeringen Reinfeldt att nu ge lite extra till kommunerna, men det får inte bli permanent, som värnskatten blivit. Med andra ord, i goda tider skall rika vältra sig och i dåliga tider så får de väl ge lite mer så att de fattiga åtminstone inte ligger och dör. Så att det åtminstone finns en lärare som kan se efter så att en klass elever sitter still och inte bråkar. God pedagogik behöver det inte räcka till. Så varken i goda tider eller i dåliga, skall den svage få det den behöver så att de kan växa och bli stark och klara sig själv.