onsdag 30 september 2009

Omställningsberättelse - Transition Tale

20 ÅRS JUBILEET

Jag känner mig verkligen rörd när jag står här och tittar på er allihopa, alla ni vretstorpare, pionjärerna för Omställningsinitiativ Hallsberg. Det var vi som var först med ett ekokvarter här i Sverige, det var vi som gick i täten för den stora omställning som idag hela Sverige genomgått. Tänk att det inte var mer än 20 år sedan som vi stod här år 2010 och fattade vårt beslut att nu var det dags att ställa om.

Jag skall inte säga att jag är förvånad över det vi har åstadkommit, för jag trodde på er alla redan från början. Och egentligen var jag inte heller förvånad att vi lyckades visa andra kommuner i Sverige hur vägen bort från oljeberoendet skulle se ut.

Redan före 2010 hade vi ju gjort oss av med oljeuppvärmningen i våra kommunala hus. Men vi hade ännu inte riktigt förstått hur beroende vi var av olja i allt annat som vi ägde. Att bakom varenda en av våra ägodelar och vår mat, låg mängder av värdefull energistinn uråldrig olja. Massor av matmil och energi bakom tillverkningen i fjärran länder. Ja, idag kan vi stolt prata om matsteg.

Vilken tur att vi hade alla dessa sammankomster och öppna möten som gjorde att vi förstod hela vidden av problemet. Och hur vi fick upp ögonen för den rörelse som då börjat sprida sig över världen, nämligen Transtionrörelsen – Omställningsrörelsen.

Tänk så stolt jag var när jag och min gubbe flyttade in i det först byggda huset i ekokvarteret. Visst var det lite tokigt att vi byggt det av halm och puts, när vi nu sett att hampa är ett mycket bättre isoleringmaterial, närodlat och ger friska hus. Virket hade vi klart köpt från våra egna lokala sågverk. Som vi alla alltid gjort sedan dess. Men vårt hus är mysigt med sin storstuga med djupa fönstersmygar och och vårt lilla sovrum bakom köket svalt och fint året om. Tänk att man en gång i tiden trodde att man behövde bo i så stora hus som vi då gjorde.

När jag på kvällarna sitter utefter väggen i kvarterts runda samlingslokal och hör elden spraka och sitter och berättar om forna tider för mina barnbarn, ja, hela kvarterts barn, så gör de ofta stora ögon när det förstår att den storbildsteve som står invid väggen en gång lockade oss till att timmavis på kvällarna titta på påhittade historier om vackra människor som inte fanns. Idag sätter vi ju oftast på skärmen när vi kopplar in Skype och träffar goda vänner i andra Omställninginitiativ runt om i världen. Får ta del av deras berättelser. Jag får prata med min son som först hade 10 svåra år i Brooklyn, innan det också blev ett Omställningsinitiativ. Det är det mest spännande som finns egenligen att få goda idéer från runt om i världen och i vårt eget land.

Våra datorer idag är mest kommunikations- och arbetsredskap. Barnen använder ju bara dem till att prata med vänner runt om i världen och inte som förr till att spela våldsamma spel. De spel och lekar våra barn idag föredrar är de ute i friska luften. Tänk att det fanns några årtionden när våra barn kom helt från uteleken. Tänk vilken risk vi utsatte dem för med deras hälsa.

Fast det är allt med nostalgi som jag tänker tillbaka på flygåldern. Tänker på den sista flygresa som jag gjorde när jag åkte hem från Totnes, efter att jag först fått insikt om Omställning. När jag åkte dit drömde jag om många resor runt i världen med min gubbe, då vi snart skulle ha vuxna barn. Men inte hade jag då insett att lyckan fanns så mycket närmre. Att livet kunde bli så mycket behagligare utan att ständigt jaga äventyr långt bort. Att det är resan och inte målet som är det mest spännande. Att rida, cykla och gå, dit man vill gå på upptäcksfärd. Idag vet vi så mycket mer om våra skogar runt Vretstorp, om dess skönhet och dess mångfald av nötter och ätbara växter. Att ta mina barnbarn i handen och gå ut i skogen är ett helt annat äventyr är de vi hade under flygåldern.

Det är knappt att jag minns hur det var att rida och ständigt möta bilar. Hur rädd man behövde vara och hur illa det luktade. Det var som om vi då alltid tänkte att bilarna kom först. Och vart åkte vi, minns ni att vi åkte till Marieberg odlingscenter, minns ni? Vi kunde i timmavis bara gå runt och samla påsar fulla med prylar, få ont i fötterna, bli hungriga, stå i köer och tycka vi hade roligt. När de unga idag åker till odlingcentret på godsvagnarna som går dit på lördagarna vintertid. Då gör de det för att se museidelen och njuta av växtligheten. Då har de väldigt svårt att förstå när det ser på de fyra museibutiker, som smockfulla med grejer fortfarande står kvar där, hur vi konsumerade. Sedan går de istället och tittar på de växande grönsakernas och träden, som håller Örebro med grönsaker även vintertid. Tur att köpcentret hade så många fönster redan. Bänkarna under apelsinträden är populära utflyktsmål när man ser sprättande höns och gäss hålla ohyran borta från växterna.

Här i Vretstorp hade vi redan då biofjärrvärme, och med brinnande engagemang satte vi igång och odla våra egna grönsaker på vintern, från våra egna uppvärmda växthus. Detta bredvid det i dag så livaktiga sågverket.

Minns ni året 2014, när vi precis hade fört upp våra första vindkraftverk. Hur elnätsägaren ville ta ut sina avgifter för att låta oss släppa vår ström på nätet. Minns ni hur vi då sa tack, men vi klarar oss nog utan er. Hur vi byggde upp vårt eget lokala elnät. Hur tuffa åren ibland var när vinden inte blåste ordentligt eller solcellerna inte gav tillräckligt. Men värme hade våra hus alltid, tack vare vår biofjärrvärme. Så 2022 när allt fler Omställningsinitiativ gjort som vi och elnätägaren gick i konkurs och vi kunde, med 155 andra Omställningsinitiativ, köpa upp hela elnätet för en spottstyver. Och nu så räcker strömmen så bra, för det lilla vi behöver det till.

Tänk att min 22 åriga Peugeot fortfarande rullar och går, som kvartersbil tillsammans med en till bil. Hur den inte tankats med diesel på 12 år och klarat sig fint på rapsoljan. Men ofta är den inte ute, för vi vet ju också att rapsolja är mat. Tänk när vi kunde börja ställa undan våra bilar och kliva på tåget här i Vretstorp igen. Och tänk att vi byggde upp stationshuset till att vara en exakt kopia av vad det en gång var. Jag med bättre material och fönster, men lika vacker som då.

Jag hoppas att ni njutit av vår festmåltid här ikväll, ett firande av den lokala matens återkomst. Hur västhusets alla grönsaker idag smakat ljuvligt, hur våra bönder idag försett oss, liksom varje dag, med bröd från mjöl mald i deras kvarn och potatis från deras fält. Sedan hoppas jag att den helstekta unggrisen smakade bra, även om jag själv inte smakade. För har jag inte ätit kött på 34 år så tänker jag inte börja idag. Tänk att det fanns en gång när de flesta åt kött varje dag. Då kunde ju inte söndagssteken ha avnjutits med någon speciell glädje.

Så höj era glas och tacka vårt bryggeri för den goda äppelcidern vi har att dricka, ja inte ni under 20 år. Och nästa gång när ni går nerför vår gata så tänk tillbaka på den tid då gatan fylldes med bilar och husen runt om stod tomma och slitna. Tänk att vi då varken hade bageri, slaktare, grönsaksbod, skräddare, plåtslagare, värdshus eller ens biograf. Höj glasen! Skål.

Och en sak till. I morgon vill min gamla Qvintus ha en ryttare, då jag tänkt rida Bionix upp till Gallabergsjön, så att de efter sin vecka bakom vagnen får chans att sträcka ut i skogen i galopp. Vem följer med?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Glada tjejer Totnes

Glada tjejer Totnes

Riverford farmlåda

Riverford farmlåda

Kanot på River Dart

Kanot på River Dart

handpump landmatter

handpump landmatter