Synd om mig eller henne?

Det har ännu inte blivit några vandringar i Himalaya, genom Calcuttas slum eller ritter över Argentinas slätter. Än mindre några latar dagar på Mexicos stränder ut mot Stilla havet. Tänk så jag hade tänkt att det skulle bli som det inte blev. Det blev en resa till USA i väntan på att kompisen som jag skulle till Indien med blev redo för en tripp. En resa till USA där jag skulle passa lite barn, titta på landet, som inte lockade egentligen och sedan skulle äventyret börja. Så blev det kärleken jag mötte, eller vad man nu kallar det när man flyttar ihop och blir föräldrar. Det blev en helt annan sorts äventyr. Ett äventyr som jag aldrig skulle velat vara utan.

Idag är det äldsta barnet 20 år och det yngsta 12 år. Det finns väl inget jag älskar mer än att få berätta om dessa barn. Om deras äventyr och liv. Kan man leva genom barnen? Ja, så minsann kan man. Nu vill jag att den 18 åriga dottern skall ta de pengar som blev kvar sedan hon tog körkortet och ut och resa, se världen. Jag vill att hon skall välja det här i världen som just hon vill göra. Jag vill att min 20 åriga son skall komma ofta, ofta hem till mig och berätta om allt han gör, samtidigt som jag vill att han skall göra allt det som han gör. Och då, har han ju inte tid att drälla här hemma hos mig hela tiden.

När så en gammal barndomskamrat berättar om hur hon valde karriären och de spännande resorna, undrar jag lite vad vi skall prata om, för nu måste vi ju träffas även på riktigt och inte bara via mail. För på något vis så tycker man lite synd om dem som inte har barn. Och visst är det vansinnigt löjligt, då hon har varit på alla dessa äventyr jag inte kunde för att jag var mamma. Men nu, nu är jag inte så vansinnigt gammal ändå och frisk är jag, så nu kanske jag ändå kan ut och resa. Kanske skall jag nappa på att åka till Mongoliet och rida som den gamla barndomskamrater föreslår att vi skall.

Men hur blir det med miljösamvetet då? Går de tro några tågcharter till Mongoliet? Transibiriska järnvägen kanske? Men hur skall jag då hinna med det under en ledighet? Undrar just om framtiden kommer att kunna innehålla det min generation tagit för givet?