Fredag kväll och strålande solsken. Varje vår när knopparna börjar spira och solen skiner som mitt på dagen trots att klockan är halv sex och många, många timmar av dagsljus är kvar så förundras jag över hur det var för bara några månader sedan. Jag hade ju glömt allt det här.
Helgen ser jag fram mot att få tillbringa tillsammans med en massa andra sossar och bara prata om allt det som är viktigt här i världen hela helgen. Skall iväg till Kloten - en stugby mitt i skogen - och gå på ledarskapsutbildning. Hm... lång reflektion skrev jag igår, en hemläxa, så jag är nog något dränerad på allt det där. Alla de där funderingarna. Jamen jag vet. Jag klistrar in det här nedan.
Ta da....
Reflektion kring ”Vad är socialdemokrati?” av Carlsson och Lindgren.
Intressant var diskussionen kring betydelsen av produktionsfaktorerna. Hur arbetet och kapitalet båda är faktorer som behövs och därför båda skall ges rättigheter till produktionens värde. Resonemanget håller så länge arbetet är en nödvändig produktionsfaktor. Jag är dock rädd för att vi allt mer kommer att se produktion utan att arbetskraften behövs. I så fall hur skall man då se människors rätt till sin del av denna produktion? Är det då endast som konsumenter? I det läget så blir det också problematiskt när det gäller beskattning. Dagens skatter är riktade så mycket mot just arbete. Företag som anställer betalar stora delar av de skatter och avgifter som bekostar vår välfärd. Medan företag som klarar produktion utan att behöva så mycket av produktionsfaktorn arbete, kommer lindrigare undan. Vår bolagsskatt är så marginell och har inget med den stora omsättning ett företag kan ha, då det bara beskattar vinsten. Ett företag med arbetskraft har ju så mycket större kostnader.
Bokens resonemang kan kanske inte komma att hålla i framtiden. Att det bara är produktionsfaktorerna som skall ha lika del i produktionens värde. Välfärden kan behöva ta mer av sin del.
I resonemanget kring produktionskrafterna saknar jag även en diskussion kring andra produktionsfaktorer. Fast råvaror får sin del – inte minst ur miljöhänsyn – att man måste lagstifta om hållbarhet och för en ren miljö. Här får staten gå inte och skydda denna produktionsfaktor, enligt boken och detta är en tanke som också gjorde att det kändes som om de Socialdemokratiska värderingarna föll på plats. Intressant här är kopplingen till ”Frihet, jämlikhet och solidaritet” här finns en dimension tillagd nämligen ”miljö” i dagens valkampanj. De fyra hörnstenarna finns både i valrörelsen till Europaparlamentsvalet och till Kyrkovalet. En nödvändig utökning av de gamla slagorden. En utökning i tiden och som jag hoppas inte är för sen.
Definitionen av ”frihet, jämlikhet och solidaritet” var också intressanta och kan tålas upprepas och påminnas om ständigt. Ordens betydelse måste spridas och förklaras och inte bara bli slagord utan ett sammanhang. Det kommer inte minst att bli en uppgift för oss alla i valrörelserna. Inte minst den internationella solidariteten och dess nödvändighet för världsfred. Här visar sig nödvändigheten av miljöfrågan som viktigare än någonsin. Med den globala uppvärmningens konsekvenser av oväder, torka och minskade basala resurser som mat och vatten i många länder i tredje världen, kan komma att leda till stora flyktingströmmar. Med risk för gränskonflikter och krig. Risken finns också att EU sluter sig allt mer och ser behov av att skydda sig militärt. En fara som mer än någonsin får oss att inse behovet av just solidaritet.
För att återgå till produktionsfaktorerna så saknade jag även en diskussion kring faktorn av ”know how”. Här tror jag att gängse – den mest allmänna - uppfattningen är att detta är en av de faktorer som väger tyngst när det gäller rätten till mest värde i produktionen. Utan de goda idéerna och uppfinningarna, den del av arbetskraften eller ägarna själva som driver företagen framåt till att lyckas. Det är detta som värderas högt idag. Kapitalet kan t.o.m. ses som något som berättigar till ett lägre värde. När ”know how” lyfts fram på detta vis så skapas helt andra förutsättningar. Inte minst när allt fler företag är små. Där företagaren med sin idé kanske riskerat all sin egen trygghet för att våga ”flyga”. Här ser jag att Socialdemokratin verkar ha förstått hur viktigt det är att uppmuntra denna produktionsfaktor och att tillåta denna att ta en tämligen stor del av värdet. Inte minst verkar entreprenörskapsbegreppet vara spritt inom alla partier. Detta är positivt. Det lilla företaget är att jämställa med produktionsfaktorn arbete i de större företagen och bör ha rätt till skydd och inte alltför betungande regler och skatter.
Jag tror att inför framtiden så är det just det lilla företaget samt stora företag utan så mycket arbetskraft i produktionen som blir våra svåraste nöt att knäcka. Dagens regler och skattesystem kan behöva revideras. Nya skatter skapas och reglerna se olika ut för olika typer av företag. Att i stort sett bara ha företagsformerna aktiebolag och enskild firma kanske inte kommer att räcka till för framtidens behov. Nutida lagstiftning kommer inte att räcka till.
Jag befarar att framtidens människor inte alla kommer att behövas i produktionen. Även om man med det framhäver att det handlar om produktion av både varor och tjänster. Grunden för vår BNP. Inte för att det kommer att saknas meningsfulla arbetsuppgifter till alla, men inte med betydelsen att uppgiften skapar ett värde i form av pengar. För vi måste inse att det redan är så att många av de meningsfulla arbetena idag inte alls har något med detta att göra. Diskussionen om närande och tärande sektor kommer vi väl alla ihåg. Själv har jag så gott som alltid fått alla mina pengar från den ”tärande” sektorn. Ändå anser alla att göra gör rätt för mig när jag undervisar elever, men ingen kan påvisa min skolas vinst, men väl de kostnader i form av skattepengar som budgeteras till min skola. Så visst har vi stor chans att hålla människor i meningsfullt arbete utan att de bidrar till produktion som skapar vinst i form av pengar.
Kanske är jag bara en stor pessimist. Både Socialdemokratin och Svenskt Näringsliv tycks anse det. Båda menar att det löser sig, det kommer alltid att finnas arbeten i produktionen som därmed kan generera både arbetsgivaravgifter och inkomstskatt som kan fylla på välfärdens pengakistor. Jag hoppas de har rätt, men liksom hur oförutsedd finanskrisen sågs som, så ser jag att detta eventuella framtida problem är lika osynligt. Frågan är dock hur vi skall göra om produktionen i framtiden sker med hjälp av automatik och utan mycket arbetskraft att tala om alls? Och om så sker, är det då höga bolagsskatter och medborgarlön som är lösningen? För vem skall annars kunna konsumera det som producerats. För egentligen så borde det ju vara i konsumtionens namn som produktionen har sitt värde?
Inte minst så berör ju boken just detta, vad som händer med de som arbetsmarknaden inte behöver. Hur vi idag ser att allt fler hamnar under ribban för vad arbetsmarknaden kräver. Det krävs allt mer kvalificerade arbetskraft. Men ju färre som behövs desto högre måste ribban bli.
Andra intressanta diskussioner var också marknadens ”naturkraft” som tenderar att bara serva mittfåran. Det fick mig att förstå mig på mer av det amerikanska sjukvårdsystemet. Många tycks tro att man in USA inte har allmän sjukvård. Så är det inte. Alla som inte har råd får ändå sjukvård, men då det är en behovsprövad sjukvård och bara de fattiga kvalificerar för. Det är då inte i det allmännas intresse att se till att det finns gott om skattepengar till denna. Därför är den av mycket dålig kvalité på många håll. De allra flesta måste därmed ha en egen privat sjukförsäkring för att överhuvudtaget kunna få någon vård när det håller ett vanligt jobb och därmed inte kvalificerar för det allmännas sjukvård. Många arbetsgivare erbjuder därför sjukvårdsförsäkring som en förmån till sina arbetstagare, som ett konkurrensmedel för att suga åt sig den bästa arbetskraften. Den som därmed faller under ribban för detta i USA, får ta arbeten utan dessa förmåner och givetvis är detta då låglönearbeten. De faller då i gropen av att inte kvalificera för det allmännas sjukvård och inte har råd att köpa en sjukvårdsförsäkring själva. Här kan man se den stora skillnaden mellan amerikaner. De med fantastisk sjukvård, där aldrig ens en dollar behöver lämna deras bankkonto. Till och med gratis tandvård, med skinande vita tänder. Just detta är ett så tydligt klasstecken, med den fattiga arbetstagaren, där tandraden mycket väl kan ha sina luckor.
Detta är något som talar verkligen talar för vårt eget sjukvårdssystem och för att vi inte skall låta vår sjukvård bli mer privatiserad. Och här i vårt land en privatisering på det mest märkliga vis, då den ändå är skattefinansierad. Ett cirkustrick som framstår som oerhört märklig. Privat, skattefinansierad sjukvård. Så med läsningen av Carlsson och Lindgrens bok har min ovilja mot privata alternativ inom skola, vård och omsorg stärkts än mer.
Det privata, skattefinansierade skola, vård och omsorgen följer du ju dessutom marknadens mekanismer mot att rikta sig mot mittfåran. Vilket kan ses tydligt i en del av de privata skolorna. Skolor som Engelska skolan och John Bauer har inte utrymme för något annat än EN pedagogisk idé. Barn med andra behov har där ingen plats.
Som avslutning vill jag åter upprepa våra nya slagord, men förhoppning om att vi skall nu ha blicken för hur vi skall föra ut dem och ge dem ett innehåll för väljarna som är begriplig. Slagorden: Frihet, jämlikhet, solidaritet och miljö.
/Maja Stopek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar