Om tortyr och om hopp för USA

Idag fanns det verkligen så mycket att blogga om efter genomläsning av nyheter för dagen. Intressant är inte minst det som nu händer i USA. Hur Dick Cheney går till försvar för Gitmo (Guantánomolägret). Obama blir ansatt både från höger och vänster. Där Cheney på högerflanken blir nu högljudd och framstår som den som är arkitekten bakom Gitmo och försvarar kriget mot terrorismen och försöker sätta skräck i amerikanarna. Han försöker få dem att tro att terrioristerna nu får fritt spelrum.

Från vänsterflanken blir man sur på Obama då han vill inrätta militärdomstol som skall pröva en del av fångarnas skuld. På tiden säger jag, för visst kan Cheney ha en poäng i att vissa av fångarna frisläppta kan vara farliga. Men skendränkningar har knappast gjort dem mindre farliga.

Jag lyssnade på ett radioprogram som belyste ämnet om tortyr och nyttan/onyttan med det hela. Om vi nu föreställer oss att den som skall förhöras har information som om den yttras kan hindra terrorattentat och därmed rädd oskyldiga liv. Vad är då bästa vägen att få ta del av den informationen? En förhörsledare menade att skendränkning kan få ur fången enstaka ord och datum, som lika gärna kan vara helt vilseledande som de kan vara sanna. Tortyr skapar hat och motstånd. Som om vi egenligen inte allihopa redan visste det?

Förhörsledaren menade istället att genom medmänsklig behandling och öppna armar så finns åtminstone en chans att få information som är sann och riktig. Denne förhörsledare gjorde sig till en medmänniska för den förhörda. Att tala om hur terrorn drabbar hans familj och den förhördas, att räcka ut en hand till samförstånd, har stoppat fler terrordåd än tortyr. Som om vi inte allihopa redan visste det?

Så Cheney skriker och låt honom göra det. Problemet är nu hur fångarna från Guantánamo skall bli dömda, de som är skyldiga och hur de andra skall kunna införlivas i vår värld, utan att vara tyngda av hat. Det är Cheney och Bushs arv till oss.

I sommar blir det en USA resa för mig igen, var där förra sommaren, efter att inte ha varit där på länge. Jag har en svägerska och svåger i Brooklyn, NY. Min mans syster. Min svärmor gick nyligen bort, så allt som dödsfall leder till i form av sorg, minnestund men även alla papper kräver vår närvaro. Så min Geneveresa fick styrka på foten.

Det skall bli härligt att återvända till Brooklyn i år och få känna på stämningen av Obamas Amerika. Förra sommaren så spirade hoppet inför det nära förestående valet. Hoppet att det kanske kunde vara möjligt att USA skulle få en progressiv och afroamerikansk president. Och tänk att det blev så. Jublet visste inga gränser på valnatten när tårarna flödade ner på kinderna på bl.a. Jesse Jacksson.

Det är ett polariserat USA som fick en afroamerikansk president. Eller är han det? Är han inte något helt annat - en president med sina fötter lika väl förankrade bland vita amerikaner som bland svarta. Precis vad USA och världen behöver. Men kan vi förstå vikten. På mig rann också tårarna när jag på valnatten (tidig morgon här) såg Obama stå framför kamerorna som "president elect". Fast tanken fanns där också i bakhuvudet, tänk om någon skjuter. Sist USA hade en president som ingav sådant hopp stoppade ett skott det hela, då när Kennedy åkte med sin bil genom Dallas 1963.