S vilse i tillväxtträsket

Saker händer, känns det som, och rätt saker sägs. På något vis behöver jag inte gapa så högt längre, utan det finns nu så många som säger det så klokt och överallt. Fast det kan vara en illusion också, då jag suttit och läst ETC och "Grus och guld", JAK bankens tidning.

NA pladdrar på som vanligt om nästan bara oväsentligheter. Någon insändare - Johan - vill inte bli skrämd om klimatet. I den finns brottstycken av helheten, som blir till ett ja, vadå. Istället för oro för både resurser och klimathotet, till bara oro för resurser. Som om helheten inte kunde vara mer komplicerad och kopplingarna finnas mellan det hela.

Biogas och elbilar är t.ex. inte räddningen på något. Möjligheterna av att försöka ersätta oljan med andra energislag, är inte ens i närheten av att lösas. Det finns inte EN lösning, utan många små (bäckar) och dessa tillsammans bildar ändå inte den stora flod som oljan varit. Så har vi NA:s ledare som pekar på att Mona Sahlins placering vid bordet bredvid en Wallenbergare under Nobelfestligheterna är som sig bör. NA menare att S och storkapitalet alltid kommit väl överens, men inte S och småföretagarna. Och kanske finns det ett korn av sanning.

ETC:s ledare idag, krönika och Ehrenbergs sista sida är skön läsning. Ledaren visar på hur tillväxt är ett borgerligt påfund. Menar att marknadskapitalismens ekonomiska system är sedd som det enda möjliga. Men dess beroende av lån och ränta, kräver ju också ständig tillväxt för sin överlevnad. Så ledare vill nu rikta om blicken mot andra värden och annan ekonomi än tillväxt. Så sant och så bra sagt.

Krönikan som pekar på att "kejsaren är naken". Hur i alla tider, den som först påpekat något råkat illa ut, men när det sedan blir "main stream", när "vallen sprängts" och de flesta fattat att jorden är rund, då kan saker hända. Och krönikören hoppas på en vallspränging under klimatmötet i Köpenhamn. Och det gör jag med. Enligt "Grus och guld" har Sarkozy sagt att tillväxt inte längre är möjlig. Att vi måste hitta andra vägar. För som jag sa, klimatfrågan och resursfrågan (oljan) är inte ett antingen eller, utan givetvis ett både och. Och där har Insändarskribenten, Johan, i NA så rätt. Att de som i tid ställt om och tagit sig bort från oljeberoendet kommer att ha en enorm fördel, när oljetoppen nåtts och priserna på olja stiger OM vi inte lyckats bryta efterfrågeökningen.

Och så slutligen Ehrenberg, som pekar på mitt parti, på de rödgröna som lämnar walk over i klimatfrågan. Visst sällar vi oss till ledet och ropar "uj, uj, uj vilket elände" och att vi måste minska våra utsläpp. Men samtidigt så stirrar vi oss blinda på jobbfrågan och vill rädda en dödende storindustri, som vår bilindustri, och önskar oss fortsatt tillväxt och jobb. Visserligen talas det om gröna jobb, men när man föreslår en utvidgad utbildning på gymnasienivå för ekoodlare, så får man en klapp på huvudet. Ja, ja...nu är det de stora "prylarna" som gäller. Storföretag, många jobb och varför inte "klimatsmarta" bilar, el, väte, biogas, med den nyaste tekniken. Så återigen ser mitt parti bara de storskaliga lösningarna, storföretagen, och den lilla ekobonden får klara sig bäst den kan i en tillväxtekonomi. Det hela blir en politik där man bara ser till klimathotet och inte överhuvudtaget till resursfrågan. En politik som förutsätter tillväxt. När det istället borde vara närodlat, matsteg istället för matmil och lokal resiliens som gäller.

Ja, och i DN idag talar Sahlin m.fl. om städerna som tillväxtmotorer. Här skall de nya jobben vara att vakta varandras, barn och äldre, klippa varandras hår och fylla innehållet i varandras datorer. Städerna skall växa, långt bort från den odlade maten.

Visst skall även städerna kunna leva, men det är på landbygden som vi i framtiden kommer att behöva många dugliga händer, om vi skall kunna få mat. Det är dessa kunskaper som behövs i framtiden, när oljepriset kommer att stiga och vi inte längre kommer att kunna hämta billig mat långt bortifrån. Talet som städerna blir här bara en flört, med storstadsväljarna.

Jag känner allt mer att politiken inte är lösningen, utan ställer mitt hopp till en global folkrörelse, som jag hoppfullt sett börja växa fram genom Rob Hopkins med Transitionrörelsen (Omställningsrörelsen) och snart ser jag med förhoppning fram emot att vallarna kommer att sprängas även inom Socialdemokratin, så att vi tillsammans kan rulla upp tröjärmarna och börja jobba för ett hållbart (resilient) jordklot. Med glädje och tillsammans. För bland alla de gräsrötter inom Socialdemokratin som jag stöter på, så ser jag att kraften, viljan finns där. Men än vet inte alla att jorden är rund.



Så ETC - tack för att ni finns och jag hoppas att många fler sossar läser och begrundar och tänk - om det nu är sant - att Sarkozy av alla har insett att tillväxt inte är fortsatt möjlig.