Omsorg om människorna och jorden

Första maj tal i Östansjö

Tänk att jag får komma just hit och tala hos er, i år när det är valår. Och att jag får tala om just det som jag ser som det viktigaste. Hur vi skall klara av omsorgen både om människorna och om jorden.

Det är så svårt det här – hur vi 7 miljarder människor alla vill ha vårt. Och så har vi även en annan dimension, den hur orättvist det är fördelat. Vi här i Sverige som har så mycket att om alla 7 miljarder hade så mycket som vi, så skulle vi behöva tre jordklot.

Det får en allt att fundera, på vad man skall göra, för att göra en skillnad. För det är ju just jag – som måste förändra hemma hos mig. Men vilken liten droppe i ett stort hav kan då känslan bli. Men om både jag och du och en till och en till....gör något. Då blir det mycket.

Valrörelsen kommer att handla om orättvisan. Efter snart fyra år med den borgerliga regeringen är det inte rättvist här i Sverige längre heller. En sådan orättvisa skapar en hård människa. Ser man orättvisa, blir man utsatt för orättvisa, ja, då kan det vara svårt att göra annat än se om de sitt och de sina. Att köpa den billigaste maten och de allra billigaste kläderna, utan att orka bry sig om orättvisor för människor som arbetat nästan gratis långt borta och över alla långa och energislukande transporter. Ja, det är förståeligt.

Men vem har sagt att det måste vara grått och trist och jättedyrt, det här att visa omsorg både för jorden, människorna och att dela det som finns.

Så jag funderar och fantiserar över hur en sådan framtid skulle kunna se ut. Och då har jag tänkt på min egen by, Vretstorp. För det är just där, där jag bor som jag kan göra skillnaden. Så igår fick jag äntligen stå där och hålla tal på Valborg i Vretstorp och ge dem min bild av Vretstorp om 20 år.

Så här föreställer jag att den kan låta om jag får hålla tal år 2030 i Vretstorp.

Jag känner mig verkligen rörd när jag står här och tittar på er allihopa, alla ni vretstorpare, pionjärerna för Omställningsinitiativ Vretstorp. Det var vi som var först med ett ekokvarter här i Hallsberg, det var vi som gick i täten för den stora omställningen, som idag hela Sverige har genomgått. Tänk att det inte var mer än 20 år sedan som vi stod här år 2010 och fattade vårt beslut att nu var det dags att ställa om.

Jag skall inte säga att jag är förvånad över det vi har åstadkommit, för jag trodde på er alla redan från början. Och egentligen var jag inte heller förvånad att vi lyckades visa andra kommuner i Sverige hur vägen bort från oljeberoendet skulle se ut.

Redan före 2010 hade vi ju gjort oss av med oljeuppvärmningen i kommunens hus. Men vi hade ännu inte riktigt förstått hur beroende vi var av olja i allt annat som vi ägde. Att bakom varenda en av våra ägodelar och vår mat, låg mängder av värdefull uråldrig olja. Massor av matmil och energi bakom tillverkningen i fjärran länder. Ja, idag kan vi stolt prata om matsteg istället.

Vilken tur att vi hade alla dessa sammankomster och öppna möten som gjorde att vi förstod hela vidden av problemet. Och hur vi fick upp ögonen för den omställningsrörelse som då börjat sprida sig över världen, nämligen Transtionrörelsen från England. Och tacka Byalaget för att de så entusiastiskt gick i täten.

Tänk så stolt jag var när jag och min gubbe flyttade in i det först byggda huset i ekokvarteret. Med virke från vårt lokala sågverk. Huset är så mysigt med sin storstuga och vårt lilla sovrum bakom köket svalt och fint året om. Tänk att man en gång i tiden trodde att man behövde bo i så stora hus.

När jag på kvällarna sitter utefter väggen i kvarterts samlingslokal och hör elden spraka, så berättar jag om forna tider för hela kvarterts barn. Då gör de ofta stora ögon när det förstår att barnen en gång i tiden ägnade så mycket tid åt att spela spel på datorer och x-box.

De spel och lekar våra barn idag föredrar är de ute i friska luften. Tänk att det fanns några årtionden när våra barn kom helt från uteleken. Tänk vilken risk vi utsatte dem för med deras hälsa.

Tänk vad skönt det är att inte längre bilarna får köra in i vårt centrum. Hur skulle det vara att strosa runt bland butikerna där om man var tvungen att hoppa undan för bilar hela tiden. Tänk att det fanns en tid när vi alla satt i varsin bil. Hur kunde man då prata en stund med grannen, som man idag gör när man åker hem med tåget eller bussen.

Tänk att min Peugeot fortfarande rullar och går, som kvartersbil. Hur den inte tankats med diesel på 12 år och klarat sig fint på rapsoljan. Men ofta är den inte ute, för vi vet ju också att rapsolja är mat. Tänk när vi kunde börja ställa undan våra bilar och kliva på tåget här i Vretstorp igen. Och tänk att vi byggde upp stationshuset till att vara en exakt kopia av vad det en gång var.

Minns ni året 2014, när vi precis hade fört upp våra första vindkraftverk. Och så när folk började sätta upp solceller på sina hus. Detta tillsammans med några små vattenkraftsturbiner håller ju oss med vår alldeles egna el.

Jag hoppas att ni njutit av vår festmåltid här ikväll, ett firande av den lokala matens återkomst. Hur växthusets alla grönsaker idag smakat ljuvligt, hur våra bönder idag försett oss, liksom varje dag, med bröd från mjöl mald i deras kvarn och potatis från deras fält.


Sedan hoppas jag att den unga grisen smakade bra. Tänk att det fanns en gång när de flesta åt kött varje dag. Då kunde ju inte söndagssteken ha avnjutits med någon speciell glädje.

Så höj era glas och tacka vårt bryggeri för den goda äppelcidern. Och nästa gång när ni går ner för vår gata så tänk tillbaka på den tid då gatan fylldes med bilar och husen runt om stod tomma och slitna. Tänk att vi då varken hade bageri, slaktare, grönsaksbod, skräddare, plåtslagare, värdshus eller ens biograf. Ja, så höj glasen! Skål.

Ja, så drömmer jag att Vretstorp är om 20 år. Om jag har en sådan bild, så kan jag staka ut riktningen mot en framtid utan den billiga oljan. En framtid där vi gjort oss oberoende av fossila bränslen och därmed klimathotet.

I morgon skall jag sätta upp staket till mitt hönshus – så att mina nya höns kan komma ut - och även se om jag hinner fortsätta att gräva på mitt nya grönsaksland. Det är mitt sätt att börja mina steg mot Omställning, med att åtminstone äta någon mat som bara kräver matsteg och inte matmil. Och kul är det.

Så i morgon är första dagen på framtiden. Själv bestämde jag mig redan i september när jag nyss kommit hem från Omställningsstad Totnes i England att det var dags för köpstopp. Och tänk vad mycket mer jag då hinner när man slipper åka till Marieberg och shoppa.

Och ni här i Östansjö måste börja fundera över hur ni vill att er by skall se ut år 2030.